# Vetenskaplig uppfostran Author: chemicalwarfare Hej! Jag är lite nyfiken! Hur många av er baserar er barnuppfostran på vetenskapligt bevisade metoder? BVC räknas här INTE som en vetenskaplig källa. Ni får gärna utveckla era svar i kommentarerna! ## Comment 1 Author: Ria74 Jag går på magkänsla. Visst läser jag gärna vetenskapliga rön, men jag litar inte rakt av på dom. Jag känner mitt barn bäst och litar heller på magkänslan. ## Comment 2 Author: Destany Litar också på min magkänsla. ## Comment 3 Author: ChristineL Jag har nog aldrig läst någon vetenskapligt om barnuppfostran. ## Comment 4 Author: [Borttaget] Jag har studerat pedagogik och jobbat inom dagvård i ca 7 år så visst kommer det påverka mitt sätt att uppfostra. Men jag följer inga speciella metoder eller taktiker utan går på magkänsla. ## Comment 5 Author: Lojs Jag försöker tänka mycket som författaren till den här bloggen: http://petrakrantzlindgren.se/ hon baserar mycket på vetenskap. ## Comment 6 Author: Tina-A Jag lutar mig på en del vetenskap. En del forskning om hjärnan osv har jag i åtanke när jag uppfostrar. Jobbar ju också som förskollärare och även i min yrkesroll tar jag stor hänsyn till hjärnans utveckling och hur hjärnan fungerar. Jag använder mig av den kunskapen i flera olika aspekter, både i hur jag bemöter barnen och om huruvida jag sätter på en viss typ av musik vid olika tillfällen för att få olika reaktioner hos barnen och liknande. ## Comment 7 Author: JossanH Till viss del vetenskapligt. Men mest går jag på magkänslan och att försöka bemöta mitt barn som en kännande människa, inte bara ett barn. ## Comment 8 Author: [Borttaget] Jag går helt och hållet på magkänslan. Känns det bra i magen, brukar det ju vara bra också, som med allt annat i livet. :) ## Comment 9 Author: Anne.K Jag går enbart på magkänsla. :) ## Comment 10 Author: [Borttaget] Jag går mestadels på magkänsla men tycker att det är väldigt intressant att läsa om hur hjärnan utvecklas i olika åldrar, hur barn utvecklas, vad de är öppna för i olika åldrar och brukar använda den informationen för att få tips på aktiviteter.  Som ett exempel har jag läst om de nya studierna om språk, om hur viktigt det är att man talar "vuxenspråk" med bebisar för att de ska få ett rikt språk som äldre. Jag pratar otroligt mycket med Billy. Ibland pratar jag gulligull-språk, larvar mig, gör ramsor, sjunger sånger osv, ibland talar jag mer som jag skulle göra med mannen eller med vänner, pratar om vad som kommer hända under dagen, vad vi har gjort under dagen, vad som händer nästa dag, om vädret... vad som helst. Jag gör på samma sätt när vi läser. Ibland läser vi enkla pekböcker, med flikar, saker att känna på osv, ibland läser vi barnböcker för större barn, sagoböcker, och ibland när han ska sova läser jag för honom ur mina egna böcker. ## Comment 11 Author: PogoPedagog #10 Det roliga är ju att det oxå finns studier som visar att det visst är bra att tala "bebis-språk " med bebisar efetrsom det tilltalar dem och uppmuntrar kommunikation. Slutsatsen man kan dra blir väl att det är bra att tala mycket med sina barn, hur man än gör det:) ## Comment 12 Author: [Borttaget] #11 Ja, det är ju ofta så med studier, och med livet som helhet, att allt är ju inte svart på vitt. Därför känner jag att om man ger sitt barn tid och engagemang så blir det nog egentligen bra oavsett. Som att jag ibland pratar bebisspråk med sonen och ibland vuxenspråk, huvudsaken är nog att jag pratar med honom och att vi båda har kul och trevligt tillsammans :) ## Comment 13 Author: Tina-A Flikar in i språkdiskussionen att det är viktigt att man inte lägger sin språknivå under barnets, för då hjälper man inte barnet utveckla sitt språk. Man ska gärna "barnanpassa språket" till mindre barn, alltså prata med en trevligare melodi än man gör när man pratar tråk-språk med vuxna och betona på ett speciellt sätt för att meningarna blir tydliga, vissa kallar det "bebisspråk" men det är en definitionsfråga :) Man kan också prata "riktigt bebisspråk" då och då, t.ex. härma sitt barn för att uppmuntra till dialog (det är kul att härmas och turas om att tala), men det viktigaste är att man håller sin språkliga nivå över barnets. Och ju rikare språk du själv använder, desto rikare språk kommer du ge vidare till ditt barn förstås. Att använda mycket synonymer för att berika språket är bra, att använda rätt ord för rätt sak och inte säga "den" "det" och "där" till allting utan faktiskt säga "ta bananskalet och lägg skalet i papperskorgen, tack" istället för "ta den och lägg den där". Istället för att säga "nej inte den foten, andra foten" så säger man "nej inte höger fot, ta vänster fot istället" och den klassiska "vill du ha den eller den?" istället för att bara säga "vill du ha äpplet eller bananen? / vill du ha mjuk smörgås eller knäckebröd?" Det blir svår när man talar i luddiga termer som "bebisspråk" och "vuxenspråk" för det betyder så olika saker för olika människor :) ## Comment 14 Author: PogoPedagog #13 Bra tips om höger o vänster skon. Jag själv har aldrig fått någon vidare kläm på det där med höger/vänster så jag vill gärna att mitt barn ska lära sig det. ## Comment 15 Author: Tina-A #14: Jag har inte läst någon studie på just höger och vänster (men pluggat väldigt mycket språkutveckling) men jag är iaf övertygad om att om man på ett naturligt sätt får in det i vardagen från tidig ålder lär man det sig bättre än om man tragglar det när man är 7,8 år. T.ex. säger vilken hand när man sätter på vantar, vilken sko, åt vilket håll man svänger osv.. Min dotter kunde höger och vänster i princip felfritt och utan att tänka efter när hon var 2½ år. Nu är hon 3½ och nu har vi nästan glömt bort att säga det och använder det mer sällan än förut och nu märker jag att hon ibland måste tänka efter och blir lite osäker, så jag försöker påminna mig själv att använda det lika ofta som förut! Det går ju om man bara vill :) Det är lite konstigt att använda "den" på allt istället för att bara säga rätt ord från början, en björntjänst verkligen. ## Comment 16 Author: [Borttaget] #13 Väldigt bra beskrivning av hur man bör använda den vardagliga kommunikationen med sitt barn för att stärka språkutvecklingen :) Jag tror att det är ungefär så jag pratar med min son (även om han är för liten för att t.ex. svara på frågor ännu). Ibland pratar jag som han gör på skoj, härmas och busar, gör enkla ramsor och ljud, korta meningar ("titta bollen!") men oftast pratar jag mer varierat, längre meningar, pratar om många olika ämnen, använder adjektiv. Jag använder ofta lite annorlunda tonfall mot honom än mot vuxna, ljusare röst, lite busigare och livligare eller lite gulligare, lite mer entusiastiskt helt enkelt. Jag kan också använda lite annorlunda meningsuppbyggnad där jag upprepar vissa ord "Ska vi leta efter bilen? Var la vi bilen någonstans nu då? Titta där är ju bilen! Vi lämnade den på golvet i ditt rum förut när vi lekte. Vill du ha bilen? Titta, Billy kan hålla i bilen och köra med den! Visst är den rolig att köra med, och röd och blank är den också" Det blir väldigt mycket prat runt den aktivitet eller föremål vi håller på med.  Jag pratar också mycket om dagen vi har framför oss. "Idag är det onsdag. Då händer någonting roligt. Kan du gissa vad? Mormor och morfar kommer och hälsar på. Det blir väl mysigt. De har nog saknat dig. De kommer senare idag. Först ska vi gå ut och leka i trädgården. När vi kommer in ska vi äta lunch och sova middag, sen när du vaknar kommer de hit." Och på kvällen pratar jag om vad vi har gjort. Ibland går jag igenom hela dagen från morgon till kväll och pratar om detaljer. "Kommer du ihåg den där blomman vi såg i trädgården? Alldeles gul och fin var den och hade slagit ut helt. Då känns det vårigt. Fast du tycker väl mer om gräset? Speciellt nu när det är så varmt att du kan vara ute utan vantar och sitta och dra i grässtråna." Under sådana samtal blir det mer likt hur jag skulle tala till en vuxen, inte lika mycket upprepningar. ## Comment 17 Author: [Borttaget] #13 bra och lätt förklarat! 👍 ## Comment 18 Author: JossanH Vi har lite som kvällsrutin att prata om allt vi gjort under dagen, när vi ligger bredvid varandra i mörkret innan dottern ska somna. Sedan avslutar jag alltid med "och nu ska ju Emmi-Lo sova, god natt, god natt min skatt jag älskar dig". Hon är 20 mån. Det känns viktigt att redan nu få börja fundera över vad man gjort och vad man lärt sig för nya saker under dagen. Att tänka på speciella händelser så att inte bara dagarna flyter på. Det innebär ju att jag också måste tänka till lite ;) ## Comment 19 Author: [Borttaget] #18 Vilken fin kvällsrutin :) Vi pratar om dagen som gått under kvällsgröten. Under nattningen somnar han ofta redan medan vi läser bok! :P ## Comment 20 Author: [Borttaget] Jag tänkte på en annan studie om uppfostran också, som vi har applicerat redan under bebistiden. Det här om att låter man barn ligga ensamma och gråta så kommer gråten att minska (och somliga tror att man har hjälpt barnet), men egentligen minskar gråten på bekostnad att barnet också blir mindre socialt, utåtriktat och tryggt. Det är som att de inser att ingen bryr sig och därför sluter de sig mer och mer istället för att dela med sig av sina bekymmer.  Forskning visar ju att skrikande hos bebisar är en biologisk respons på något behov, till exempel ett närhetsbehov. De skriker för att kontrollera att föräldrarna finns där. En förälder som då inte svarar på skriket och kommer visar bara för sin bebis att ingen bryr sig eller finns till hands. En bebis kan alltså inte tränas till att bli självständig (vilket i sig är ett befängt mål i sin uppfostran!). Visserligen säger mitt mammahjärta att jag inte kan låta min bebis ligga och skrika oavsett vad forskningen säger, men utan att ha stöd i forskningen kanske andras dumma kommentarer hade gjort en orolig. Tänk om jag skämmer bort mitt barn? Tänk om jag gör något fel som lyfter upp honom så fort han skriker? Jag hade lyft upp honom oavsett vad men nu kan jag vara säker på att jag inte gör något fel för min son utan det viktigaste jag kan göra, och har gjort ända sedan han föddes, är att visa att jag (och hans pappa med) alltid, alltid finns där för honom. ## Comment 21 Author: Tina-A Forskning visar ju också att det faktiskt är fysiskt och psykiskt direkt skadligt att låta ett barn ligga och skrika, men det tror jag nästan de allra flesta vet i Sverige nu. Det skadliga stresshormonet och frigörs när barn gråter utsöndras ju i väldiga mängder när de ligger ensamma och skriker och i betydligt minskad dos när de skriker nära en vuxen (i famnen, gärna hud mot hud men så kroppsnära som möjligt funkar). Så att låta barn skrika ensamma är inte bara sjukt taskigt, elakt och ignorant utan också direkt skadligt för barnet. ## Comment 22 Author: [Borttaget] #21 Jag tror att många vet det men jag tror också att det finns många som faktiskt inte vet det. Jag har sett exempel på detta på t.ex. babycafé och öppen förskola. Exempel 1: Liten bebis (ca 2 månader gammal) ligger på en matta och gråter. Mamman går dit, stoppar in nappen och går igen, trots att bebisen tappar nappen därför att den fortsätter att skrika. Mamman stoppar i nappen igen efter en stund. Bebisen tar i och skriker högre. Mamman går dit och vänder bebisen på sidan. Bebisen fortsätter gråta, mamman går och sätter sig vid bordet för att fortsätta fika. Inte förrän bebisen skriker så högt att mamman känner att andra störs går hon dit och tar upp barnet. Okej, hon svarade till slut på barnets gråt, men mest för att det till slut verkade pinsamt. Man kan ju bara spekulera men man kan ju undra hur länge bebisen får skrika hemma om mamman är upptagen med annat. Exempel 2 (en annan bebis): Bebisen ligger i liggdelen till en vagn. Mamman går in på toaletten och lämnar bebisen i hallen. Bebisen gråter. Jag och en annan mamma går dit och tittar men hittar ingen napp eller liknande. Barnet blir inte lugnare av att vi kommer och pratar lugnande, vi håller i våra egna bebisar och kan inte göra så mycket. Mamman kommer ut från toaletten, bebisen skriker fortfarande. Mamman går och klär på sig istället för att gå till bebisen. Så säger hon något i stil med: "snart får ni höra hur h\*n går över i gälla, långa tjut om man inte gör som h\*n vill". Och så det här med femminutersmetoder, sova-hela-natten-metoder o.s.v., sådana böcker säljs ju ändå en del av. ## Comment 23 Author: exitingsvillemo #22 blir mörkrädd av det du berättar! Min son har aldrig behövt skrika i långa stunder, håller helt med om det du skrev tidigare, man gör barnet en otjänst och låter denne växa upp i tron att "ingen kommer ju iaf". Mitt barn är idag, snart 10 år, men jag är fortfarande likadan. Ringer han från farmor och farfar (som bor 20 mil bort) och vill komma hem, då åker jag och hämtar, eftersom jag har lovat att göra det om han vill han hem. Man sviker inte ett förtroende!! Är det något jag vill att mitt barn ska ha med sig i livet, så är det vetskapen att vi (mamma och pappa) alltid kommer finnas där för att stötta. Nu kanske det låter som att vår son är bortskämd, men så är absolut inte fallet, han får inte allt han vill ha, vi har regler och kräver ansvar. Men just när det kommer till närhet och tillit till oss (hans föräldrar) så får han det han kräver och behöver! ## Comment 24 Author: [Borttaget] #23 Jag tycker att det låter som en jättefint förhållningssätt till din son och inte alls att ni skämmer bort honom. Precis en sådan uppväxt vill jag ge min son också. Man kan aldrig skämma bort någon med kärlek! Visst, man kan "kväva" någon med kärlek, men så länge barnet frågar efter närhet så gör man aldrig fel som svarar (alltså inte frågar som ordagrant, men vill komma till en). Jag gillar regeln att det är barnet som ska ta mer och mer avstånd till föräldrarna (vart efter det växer upp) och inte tvärt om. Det är inte föräldrarna som ska avgöra när barnet är "stort nog".  Får man pikar av andra att man skulle skämma bort sitt barn får man vända dövörat till. Jag fick en dag höra av en jobbarkompis att jag skämde bort min 8-månaders son för att jag höll honom i famnen när han var trött. Vi var på ett café, det var trångt med massor av människor och oljud. Han var trött, lite gnällig och ville bara vara nära. Hon tyckte att jag skulle lägga honom i vagnen, som stod bakom ryggen på oss, för att han inte skulle vänja sig vid att vara i min famn! Det var dummaste jag hört. Då svarade jag bara att så här gör vi, vi gör på vårt sätt. När hon då sa att han måste lära sig så svarade jag att jag är säker på att han lär sig tids nog i alla fall, han kommer nog inte att vilja ligga i min famn för alltid. ## Comment 25 Author: JossanH Jag kan inte annat än hålla med helt och hållet. Påtryckningar från alla håll och kanter kan ha gjort att man fsktiskt tvivlat på sin sak i början, men jag har aldrig någonsin låtit vår dotter gråta ensam. Aldrig. Jag har även haft många förstående runt omkring mig tack och lov. Jag mår också illa av att se hur vissa föräldrar ignorerar sina barn in i det längsta. Som att det vore det normala och det rätta att göra. ## Comment 26 Author: [Borttaget] Man kan aldrig någonsin skämma bort en bebis, ett barn, en vuxen eller människa med förmycket närhet och kärlek. Folk som påstår det tycker jag synd om. ## Comment 27 Author: [Borttaget] #25 Ja, det är faktiskt den sak som jag är mest stolt, nöjd och glad över i mitt föräldraskap. Alla kan gör fel, alla kan ha brister, men jag har aldrig någonsin låtit min son gråta ensam, jag har aldrig låtit bli att försöka trösta och hjälpa, jag har alltid kommit till honom på en gång och är han gnällig, ledsen eller trött, eller bara vill gosa, får han alltid vara hos mig (eller sin pappa såklart).