# Förlossningsdepression..?
Author: [Borttaget]

Är det någon här som har, eller har haft, förlossningdepression och som kan förklara vad det innebar för just dig? Hur lång tid tog det innan det gick över? Har du varit deprimerad tidigare?

Mvh

## Comment 1
Author: Rutan_

Hej. Jag fick förlossningsdepression när jag fick mitt första barn. Jag har aldrig haft några psykiska besvär på något sätt innan så jag kunde inte riktigt förstå att det drabbat mig trots att jag var medveten om att risken fanns precis som för alla som får barn.

För mig innebar det att leva i ett mörker där jag var helt värdelös och ingen skulle sakna mig om jag försvann, jag var bara en börda för alla. Antingen var det en himla massa (negativa) känslor eller så fanns där inga känslor alls, bara tomhet. Grät mycket, låg i sängen och stirrade och bara malde allt jobbigt som hänt. Brydde mig inte om någonting mer än att ge min son mat. Ibland sov jag hela tiden och ibland var jag vaken mer än ett dygn i taget, åt inget, drack inget, gjorde ingenting. Isolerade mig. Var nog mer som jag inte kommer ihåg just nu.

Det tog mig ungefär två år att bli frisk, men jag är inte riktigt densamma som jag var innan (är mycket mer stresskänslig mm).

## Comment 2
Author: jeer

Hej!

I mars i år födde jag mitt första barn, en pojke. Graviditeten hade varit ganska problemfri och förlossningen likaså. Efter 10 timmar fick jag upp min pojke på bröstet. Det enda jag kände var lättnad och en stolthet över att jag fixat detta. Min sambo grät och var lycklig. Jag fällde några tårar av lättnad. 

Någon dag senare kom mina baby blues.. Jag grät och tvivlade på att vi skulle fixa att vara föräldrar. Jag klarade inte av att sova, klarade inte att amma. Jag kände mig totalt misslyckad som person och kände inte igen mig själv. Vi åkte hem och jag tänkte att det kommer kännas bättre efter någon vecka. Några dagar kändes det bättre, sen började amningen krångla än mer. Min pojke skrek och slog kring sig när han skulle ammas. Jag ringde eftervården och grät när de berättade att det inte rann till nog fort. Jag skulle ta det lugnt, få massage under tiden... Slappna av. SLAPPNA AV?! (Tänk att det skulle ta mig ett halvår innan jag kunde det. )

Amningen strulade och jag ringde eftervården och grät. Jag berättade att jag var orolig för mig själv. Jag bara grät! Vi fick då komma dit och bo på sjukhuset några dagar, vi trodde att om jag hade hjälp och stöd nära så skulle det släppa. Under de dagarna vi va där kom ångesten. Jag vaknade på morgonen och ångesten rev och slet i mig. Jag fick sömntabletter för att kunna sova lite bättre och djupare. För om jag bara kunde få sova skulle det väl hjälpa?! Det hjälpte inte...jag hade panik. Fick besöka psykakuten, ingen psykos hade jag i alla fall. Det kommer gå över, sa dom. 

Innan jag åkte hem erbjöds jag antidepressiva tabletter, så kallade SSRI preparat. Jag tackade nej. 

När vi kom hem gick det lite bättre, vi kämpade tillsammans. Jag grät lite mindre. Min sambo började jobba när E var en månad. Det innebar att jag blev ensam med bebisen mån-tors. Första veckan var jag fast besluten att detta skulle gå, något annat alternativ fanns inte. Var stark! Andra veckan bröt jag ihop. Jag vaknade med ångest som gjorde att jag varken orkade äta eller sova. Att byta blöja och klä den lille var en så stor prestation att jag blev helt utsliten. Jag var så rädd! Jag hade aldrig någonsin mått så här. Det här var inte jag.

Min sambo fick då åka hem från jobbet och jag fick kontakt med läkare, kurator och började med antidepressiva tabletter. Min sambo var sedan hemma de kommande tre månaderna, eftersom jag inte blev bättre och klarade inte av att vara ensam. Jag blev helt passiv när han kom hem. Han fick göra allt med vår son. Jag stod hela tiden bakom och tittade på. Jag blev som ett litet barn, helt utan självförtroende. rädd för allt. Min medicin hjälpte inte och när jag höjde dosen mådde jag än sämre. I juni kände jag att jag inte fixar detta mer. På kvällarna mådde jag lite bättre och tänkte att nu vänder det, men nästa morgon var ångesten där. Jag blev rädd för att vakna på morgonen. Jag ville tillbaka till mitt gamla liv. Ville inte vara mamma. Ångrade mig djupt att vi skaffat barn. Jag bara grät, min sambo drog ett tungt lass. Han fick dagligen trösta mig och upprepa "det kommer att gå över" och "jag kommer aldrig lämna dig". När jag kom till min kurator i juni och grät och sa att nu går inte det här. Jag funderade inte på att ta mitt liv, men jag ville heller inte leva längre. Hon ringde psykakuten och vi fick åka dit. Där träffade jag en läkare som verkligen tog mig på allvar och lyssnade och förklarade. Jag ville byta medicin för jag hatade vad den gjorde med mig. Hon förklarade att jag hade för låg dos, men bytte medicin plus att jag fick ångestdämpande tabletter att ta morgon och kväll i tre veckor, tills den andra medicinen hjälpt. 

Där kom min vändning. Sakta men säkert blev ångesten borta. Efter ca en månad var den borta och jag började sakta hitta tillbaka till mig själv. Inte förrän då kunde jag se min underbara pojke för den han var. Innan hade jag varit så djupt besviken över att jag faktiskt inte älskade mitt barn. Jag blev inte blixtförälskad i mitt barn, som vissa tycks bli. Men idag älskar jag honom mer än något annat. Han är nu 8 månader och nu tycker jag att livet börjar bli roligt igen. De första tre månaderna gör fruktansvärt ont att tänka på, och skriva om. Men det är nödvändigt. Det ska inte vara skamfullt att berätta detta. Jag vill dela min berättelse för det hjälper mig att läka, men jag hoppas också att den ska hjälpa någon som känner sig lika hopplös som jag gjorde. Det blir bättre!