Jag tipsar om sidan mindrebråk.se och passar på att skicka en styrkekram! Har ni pratat någonting med BUP om de kan hjälpa på något sätt? Jag vet att de de kan anordna föräldramöten för föräldrar som har det lite tuffare hemma.

Vi har en tjej på 2 år o 4 mån med mycket humör och stark vilja. Senaste 2 månaderna ungefär har det eskalerat och vi är smått utmattade här hemma. Dels är hon väldig intensiv, kan inte vara still en sekund utan springer när hon ska nånstans och klättrar på allt. Ta med sig henne i affärer gör man inte om man inte måste för hon springer ifrån oss. Och får hon inte som hon vill så blir hon vansinnig, slänger sig på golvet och sparkar och skriker. Och det är ju ofta hon anser att hon inte får som hon vill ;) sätta henne i en vagn går inte, hon klättrar ur o spänner man fast henne så gallskriker hon. Det är väldigt små saker som triggar just nu. Hon är inne en extremt mammig period, det är bara jag som duger. Det kan räcka med att pappa häller upp mjölk i henne glas så blir hon vansinnig. Jag är ju gravid och jag misstänker att det spelar in en del. Samtidigt är hon världens mysigaste tjej. Hon är väldigt kramig och pussig och berättar ofta hur mycket hon tycker om oss. Hon är helt enkelt lite extra allt åt alla håll och vi börjar väl så smått acceptera det ;) jag jsr också haft panik över att inga andra barn man ser beter sig såhär, men jag misstänker helt enkelt att folk med "vilda" barn håller sig hemma faktiskt för att slippa utsätta sig för den stress och ångest det medför att ta med barnen ut bland folk :P Jag är med i en mammagrupp där alla barn är i samma ålder och där vittnar flera om samma beteende, så man är inte så ensam som man tror. Kan tilläggas att min dotter dock är mycket lugnare och ner "skötsam" på förskolan och när hon är hos tex mormor, så för vår del verkar det vara mycket att hon testar oss föräldrar. Hon är dessutom väldigt verbal, började prata vid 19 mån och pratar nu som en 3-4åring så hos oss ligger det ingen frustration i att Språket inte fungerar. Har tyvärr inga konkreta tips att komma med, vi vet ju knappt själva vi hur vi ska hantera det hela. Vi försöker att välja våra strider och håller oss som sagt hemma en del. Vi vet ju att det kommer bli bättre, nån gång, så det är väl bara att härda ut och glädjas åt att man har ett barn med stark personlighet. Och vi är verkligen inte dåliga föräldrar! Stor kram till dig!

Rent allmänt rekommenderar jag den här sidan för alla föräldrar http://petrakrantzlindgren.se/ massor med spännande tankesätt om att sätta sig in i barnets situation och fundera över orsaken bakom problem. 

Min son hade även han perioder med väldiga raseriutbrott och de kommer fortfarande ibland (han är nu 8 år), men mer som jag upplever ett "normalt" barn. 

Jag fick lära mig strategier som fungerade för oss och sprida det vidare till personalen på förskolan. 

Till exempel hade han stora problem med ändrade planer och plötsliga planer. Jag fick först varna honom om att det snart var dags att lägga sig till exempel, om jag bara sa till honom så blev han vansinnig. Det var viktigt för honom att veta vad som skulle hända. Då kunde han fortfarande bli arg när jag varnade honom, men inte lika mycket och han hade vant sig vid tanken när det väl var dags att till exempel lägga sig eller åka iväg. Personalen på förskolan gjorde samma, varnade honom i förväg innan det var dags att gå in för rast och liknande och gjorde livet lättare för honom. 

Han vill fortfarande att jag ska förbereda honom inför läggning till exempel, men nu kan han formulera exakt hur han vill ha det. Han vill att jag först säger till en halvtimme innan det är dags att lägga sig och sedan tio minuter innan det är dags. Och då lägger han sig utan problem. Glömmer jag bort att förvarna så blir läggningen mycket jobbigare.

Efter hand beskrev jag mer och mer noggrannt situationer som skulle komma, han hade/har problem med att inte veta hur en situation ser ut. Så om vi till exempel skulle till McDonalds så beskrev jag att vi skulle köra så och så länge, vi skulle gå in, först säga vad vi ville ha, (förklara för honom vad han hade att välja på), vänta på att det skulle komma, gå och sätta oss osv. Det gjorde honom mindre arg över att han skulle iväg, för ilskan där bottnade i att han tyckte det var läskigt med en situation han inte kände till. Samma där så bad jag förskolepersonalen vara extra noga med att berätta för honom hur till exempel en utflykt skulle se ut.

Han hade även han problem med att han inte kunde uttrycka sig, han var egentligen inte sen i talet, men blev frustrerad över att inte precis kunna få fram vad han menade. En variant där som jag lärt mig i efterhand kunde ha varit att använda lite enkelt teckenspråk, ofta är det lite enklare än det muntliga Språket till en början. 

Han hade problem med kontakten med andra barn, så där hjälpte förskolepersonalen honom att komma in i leken och hantera den på ett bra sätt, de fick ha mer uppsikt över honom än de andra barnen för att leken skulle fungera bättre. Där gick det bättre för honom att umgås med de yngre barnen, han förstod deras lekar mer än de jämnårigas.

Han hade även ett behov av att bestämma själv. Där kan man styra en del och välja situationer där det fungerar för barnet att välja, så slipper man större konflikter över saker som barnet absolut inte kan bestämma över. Jag lät honom till exempel välja kläder varje dag, inte så att han fick välja fritt, utan mer " vill du ha den här tröjan eller den här tröjan". Jag letade situationer där han riskfritt kunde bestämma själv för att han skulle få sitt behov av att bestämma tillgodosett.

Nu är detta bara en allmän berättelse om hur det såg ut för oss, det kanske är helt andra saker som blir problem hemma hos #0 eller #2. Men jag ville beskriva hur jag försökte underlätta vardagen genom att se vad som är det underliggande problemet/behovet, då är det både lättare att försöka lösa, samt lättare som förälder att hantera det rent psykiskt upplevde jag.

Det finns några saker man ska skämmas över som förälder. Det är ex, Ger inte barnet mat, trots att man kan. Misshandel, fysisk och psykisk. Nonchalerar barnet som norm Utsätter barnet för farliga miljöer, som ex miljöer med missbruk. Curlar sönder barnet så att hen inte har verktyg att ta sig fram i livet Liknande saker kan man skämmas över. Utöver det, nej. Vad är det man ska känna sig dålig över om man gör sitt bästa, försöker lära sig och utvecklas, ber om hjälp mm? Varför ska man känna sig sämst om man gör så gott man kan? Man kan inte vara supermänniska eller styra över andra människors känslor. Man ska skämmas om man aktivt missköter sig och om man vägrar att lära sig och utvecklas. Sen är ju ditt barn en egen individ. Ung, ja, men ändå en egen person. Föräldrar guidar, men det betyder inte att det tas emot. Tips för barnhanteringenhar jag inga, blir bara sorgsen när du dömer dig själv för att du är människa, gravid dessutom

Jag är Mor till en son med funktionshindret svår Damp med asperger syndrom. Finns inte längre den beteckningen för sonen är nu vuxen. (Numera är det inom autism spektra)

Jag vill inte på något sätt skrämmas, och för mig var det skönt att han fick diagnos. Sökte hjälp redan då han var tre år dock genom BUP för BVC tyckte allt var normalt och
#0 Han vill inte leka med barnen i sin ålder utan vill bara vara själv eller med en vuxen och sitter helst och radar upp saker i exakt ordning efter färg och storlek. Han pratar inte men kan vissa ord och siffror/alfabetet funkar. Tyvärr blir det ännu ett frustrationsmoment då han inte alltid kan göra sig själv förstådd.  Detta känner jag igen. Så var det även för min son.

Jag säger givetvis inte att någon har en diagnos, men var uppmärksam.

Min son hade även då han började på förskolan vid tre års ålder problem med kontakten med andra barn, Han hade även ett stort behov av att bestämma själv och att i förväg få beskrivet vad som skulle ske. Det var extremt jobbigt att åka och handla. Barn med dessa funktionshinder kan inte sortera bort intryck, dvs filtret vi har, är trasigt hos dessa barn. Vilket gör det extra jobbigt där det finns många intryck och människor, tänk på det.

Då han fick diagnosen som 5 åring var det först AD/HD och genom det fick vi redskap, hur vi skulle hjälpa honom. Barn behöver inte alltid andra barn, ibland finns inte intresset där och vi som föräldrar oroar oss över att barnet blir ensamt.

Jag fick en son med Xtra mkt allt, både på gott (visade känslor och var hur go som helst emellanåt) till det "mindre" bra, som gjorde att vi fick strukturera livet en hel del.

Ta kontakt med BUP, ställ frågor och hör om det finns föräldragrupper. Det hjälper enormt att dela vardags bekymmer med de som upplever liknande situationer, få stöd och några redskap. Ett barn behöver 5 ggr mer kärlek då det är tufft. Lyssna, både på kroppsspråk och ljud, känn in, lämna boxen och var inte fyrkantig i ditt bemötande, för alla är vi olika. Bestraffa inte, förklara och sätt gränser men gör det så ditt barn förstår, gäller alla barn.

Jag fick ändra allt jag tyckte jag kunde om hur man ska "uppfostra" ett barn. Gör det som känns rätt och våga be om hjälp från omgivningen. Min son var ett annat barn då han var borta hos någon annan, men hemma kunde/vågade han vara sig själv och visste att jag skulle finnas kvar även då det var jobbigt.

Hans pappa orkade inte, så han lämnade oss. Men idag har vi en ok kontakt. Män tar ofta på sig att det är "deras" fel om barnet inte blir som det var förväntat. Där tror jag vi kvinnor är starkare, men lura inte dig/er själv att ni inte behöver hjälp och stöd. För det är livsviktigt för att orka.

Jag har en jättefin vuxen son som klarar sig bra i livet. Med stöd då han har en diagnos, utan diagnos är det tufft. Det som har varit sorgligast är att han inte fick göra lumpen, som han önskade. Det är också en annan historia :-)

Styrkekramar

/MC

(Arbetar med barn 1-4 år)

Tack för alla svar! Jag har pratat med maken om att vi kanske borde via BVC börja och se om det finns möjlighet till stöd och råd till hur vi skulle kunna förenkla vardagen något - för oss alla. Senaste tiden har han varit omöjlig att natta och det enda som har funkat är att hålla och vagga honom genom hans utbrott tills han slappnar av och då somnar. Vi är numera tvåbarnsföräldrar och lyckligtvis är lillasyster (hittills) lugn och inte alls som han var redan från början. Dock tär det på oss och på vår relation då vi inte kan lägga 100% av vårt fokus bara på tvååringen och tröttheten gör att man lätt tar ut frustrationen på varandra. Jag vågade aldrig prata om hur vi har det hemma då jag trott att vi gör något fel, men jag börjar förstå att kanske är det fler faktorer som spelar in. Jag blir bara mest ledsen då jag börjat förstå att vi kommer aldrig ha det "lätt" med sonen utan att det förmodligen kommer vara en konstant berg-och-dalbana. Han är världens snällaste med ett otroligt stort hjärta och han är helt kär i sin nya lillasyster. Han är dock opålitlig då han inte riktigt har kontroll och det lätt slår över när känslorna blir för starka - vare sig det är ilska eller glädje. Jag älskar honom över allt i världen men jag börjar förstå att vi kanske behöver hjälp utifrån för att kunna få vardagen att fungera.

Alla barn är olika. Ni ska verkligen inte skämmas. Det flesta föräldrar har ingen aning om hur det är att ta hand om ett barn som är hyperaktivt eller liknande, så bara keep your cool om folk kommer med synpunkter. De vet inte hur det är.

Däremot blir det bättre med åren, tycker i alla fall vi. Mina barn är hyperaktiva. Läs gärna om Adhd, hyperaktivitet osv. Det kan vara stärkande att hämta lite kunskap och se om ni känner igen er. Känslan av att man inte är ensam och att det finns bra kunskap är rätt skön. Vi har dock valt att inte utreda eller göra några större försök att ta hjälp. Istället har vi läst på samt pratat med våra närmaste. Vår känsla är att det passar oss bäst som familj. Egentligen är den stora frågan hur det kommer fungera i skolan, för om det blir svårt, så behöver man ha en diagnos för att få rätt stöd. Men ni har lång väg dit. Dock är det ju bara bra att ni pratar med BVC och förskolan osv.

Ett litet tips är att sätta sömnen högst på prioriteringslistan. Om ni nu märkt att ni behöver hålla honom tills hans somnar så gör det varje kväll. Förbered er mentalt, jobba in rutiner och planera kvällen i god tid. Om ni hittar ett sätt som fungerar så kommer det bli lättare för sonen att somna för varje kväll som går. Och då kan ni efterhand kanske gå över till att somna bredvid varandra i sängen. Men om ni hattar hit och dit och gör olika varje kväll så är det svårt att jobba bort oron och rastlösheten. Så när ni nu vet vad som funkar just nu, planera kvällen runt det - att ni ska hålla honom tills han somnar. 

Ibland händer det något avvikande som gör att läggningsrutinen rubbas och det kan ta lång tid innan man hittar rytmen igen. Jag minns t ex nån gång när min son var runt 2 som jag skulle dra iväg på tjejkväll vid 18 på kvällen, och han brukade somna runt 18:30. Han blev jätteledsen när jag cyklade iväg och det var väl lite kämpigt för min man att få honom att somna. Sen tog det TVÅ veckor innan han somnade sött på kvällarna igen. Var så lätt att konstatera i efterhand - jag skulle inte dragit förrän vi lagt honom!! För något halvår sen (min son är 4 nu) så var min man borta hela eftermiddagen och kvällen och mina föräldrar var här. Det var väldigt annorlunda för min man brukar alltid vara hemma vid läggningen eller åtminstone innan när vi sätter på pyjamas osv (sen ligger jag bredvid). Hursomhelst märkte jag på sonen att han var lite orolig vid läggningen och att det tog längre tid än vanligt innan han somnade. Också efter detta tog det TVÅ veckor innan han hittade tillbaka till lugnet på kvällarna. Så det är ren självbevarelsedrift att vi är oerhört noga med våra kvällar. Rutiner är inte så jätteviktigt för oss numera. Vi kan t ex åka hem vid 19:30 och direkt lägga honom. Det viktiga för honom nu är att han har koll på vart både jag och min man är och att saker inte är för annorlunda. Och så vill han att jag ska ligga  bredvid tills hans somnat - jag väljer att ta det som min lilla övning i medveten närvaro och terapeutiskt mys varje kväll, hehe. Men när han var liten så hade vi också perioder när det bara funkade att söva honom om man gick runt med honom och höll honom. Och man märkte hur stressad han blev om vi försökte på något annat sätt. Så jag har verkligen lärt mig - kör på det som funkar och var uthållig, fortsätt tills allt verkligen är HELT frid och fröjd. Sen kan man fundera på om man kan göra på ett enklare sätt, men jobba först in tryggheten att över huvud taget somna. Annars kommer oron i kroppen tillbaka och man får börja om från 0 igen. Om du inte orkar gå runt med sonen så får kanske din man överlåta sig att göra det varje kväll. Det är bara enklare om en förälder gör vissa saker så kan den ena koncentrera sig på vissa saker och den andre på något annat (och du har ju bebisen). Sen får man helt enkelt anpassa livet efter de rutiner man måste följa. Som sagt, det är ren självbevarelsedrift. Om er son kommer till ro på kvällarna och sover utan för mycket stress så kommer ni alla må så mycket bättre.

http://www.adhd.bvif.fi/fin/adhd/oppaat_ja_julkaisut/ Här finns en svenskspråkig broschyr att ladda ner med tips om en fungerande vardag. Kan vara värt att titta igenom :) Jag har använt en del tricks i jobbet. (Och Jo länken går till en finsk sida men allt står på svenska)