Den första tiden så satt min dotter som en klisterlapp på mig också. Men jag kan trösta dig med att det blir bättre med tiden. Ditt barn är endast 3 veckor och då vill dom ha extra mycket närhet. Behöver man gå på toa/duscha etc. så tog jag alltid med mig min dotter in och lade henne ner på golvet på en skön filt, så att hon fortfarande såg och hörde mig, och så gjorde jag mina behov så snabbt jag kunde. Det var en jobbig period, men det blir mycket lättare med tiden ju större barnet blir. Man får försöka vara lite kreativ. Att barnet är ledsen en kort stund är inte världens undergång, bara man snabbt plockar upp barnet igen när man kan. För när de är såpass små så behöver dom veta och känna att tryggheten finns där. :)

Tillägg: Idag är min dotter 4 år och en väldigt självständig tjej. Nu saknar man nästan istället den där närhetsperioden. :P haha. Fast hon är fortfarande väldigt kramsjuk så närheten är inte borta. :)

Och nej du är inte en dålig mamma förresten. Dom flesta har nog känt det du känner just nu. Det är en krävande och svår tid med små bebisar. Men kom ihåg, det är en såpass kort tid i barnets liv och och kort tid i ditt egna liv, så det går att härda ut om man har det i åtanken. Så ge barnet så mycket närhet du kan nu i början, det kommer ge dig ett tryggt barn i längden. När de blir lite större så blir det sedan lättare att lägga ifrån sig dom en stund när man ska städa, diska, duscha, gå på toa etc.  :)

Jo, det är okej att lämna dom korta stunder. Man måste ju orka vara mamma också. En mamma utan mat och som går på toaletten blir ju inte mycket att hänga i granen i det långa loppet. En del av föräldrarollen är att göra jobbiga saker som man vet blir bäst till slut. 

Jag höll på att bli skvatt galen av allt kläng i början, eller nåja, från den tiden han orkade vara vaken då. Första tiden var jobbig för han bara låg och sov konstant, och visst var det jätteskönt att han låg så nöjt i vagnen brevid mig, men då kom modersinstinkten och man ville riva upp och hålla ändå… Hah! Man är bra funtad :)

En liten sidonotis: lämna aldrig aldrig ensam i soffan, lägg på filtar/täcke på golvet. Även om liten ligger i ett nest eller så. Plötsligt händer det, om inte idag så om ett tag.

Till alla våra barn har första sängen varit en korg som stått på ett rullbord. Det har jag dragit med mig överallt.. En hand på bebisen och den andra till att äta, borsta tänder, laga mat eller vad man velat göra. Pratat lugnt hela tiden. För en bebis finns du inte när den inte ser dig.

Jag tror man vinner i längden på att vara oseparerbar första tiden. Ditt barn har behov av att hela tiden veta att du finns - den dör ju annars. Helst vill den ju höra din hjärtslag.

Alla våra barn har blivit väldigt självständiga, från 1-årsåldern har de klarat sig helt själva på familjefester, varit trygga med barnvakt etc. Medan andras barn suttit och klängt i föräldrars knän på barnkalas etc har våra upptäckt världen.

Jag lovar, det är värre med en klängig 4-åring än med en närhetstörstande bebis! Sen är det ju trist att vi lever i ett så isolerat samhälle, det finns ingen kusin, bror eller faster i närheten som kan avlasta i två minuter.

Fattar precis hur jobbigt det är, men om du orkar så har du chansen att får ett väldigt nära och innerligt förhållande till ditt barn.

I början hade jag dottern med mig in på toa, hon fick ligga på golvet på en filt medan jag gjorde vad jag skulle 🙂

Babysitter med gung var jättebra för oss. Då kunde hon sitta i den, vänd mot mig och jag hade en fot på den och gungade henne medan jag åt. Sen blev det en hel del äta med bebis i famnen och ja, jag spillde på henne en hel del också 😛blev mestadels kall mat för mig eftersom jag var rädd att hon skulle bli bränd annars.

Jag har babysitter överallt där jag inte kan hålla lilltjejen. Hon är närhetstörstande och vill vara nära! Nu börjar vi få lite rutin och hon kan sova en liten stund själv på dagen så jag hinner pyssla snabbt, sätta på lite kaffe och få i mig frukost i lugn och ro. Annars bär jag henne eller har henne på mig dygnet runt typ, förutom när mannen är hemma och avlastar. Har insett att jag inte kan göra allt helt enkelt. Jag har burit mig till tennisarmbåge och en överansträngning i tummen, så nog bär man… Min Bvc-sköterska förklarade det som överlevnadsinstinkt. Spädbarn är typ bara instinkter där mat och närhet betyder att man överlever och att ligga själv innebär att man dör. Större delen av människans tid på jorden har vi levt så att ett ensamt spädbarn snabbt fryser ihjäl, blir taget av rovdjur eller svälter. Jag kände mig i alla fall tröstad av att det var helt naturligt och biologiskt betingat att hon ville vara så nära. Däremot måste du ju självklart äta och gå på toa!!! Babysittern är guld! Ta med den. Och allt pyssel, städ och liknande. Släpp det. För vissa, mig inräknad, är det skitsvårt men spädbarnsåldern är så kort… Det är ok med damm i hörnen och disk på diskbänken. Gör det du måste för dig och lillkillen. Min är 10 veckor, och nu är det mycket mer självständigt än i början, även om det ändå mest är i knäet hon är. Nu börjar man ju däremot förstå henne lite bättre, och kan läsa mer vad hon vill. Och nej, du är ingen dålig mamma :) även mammor behöver äta, kissa och ta en dusch :) egentligen är vi jäkla supermorsor som orkar. Och orkar du inte och lägger ifrån dig en liten stund för att fixa något är du inte dålig.

Min var väldigt närhetstörstande o är fortfarande o hon är 5,5 månad. Enda gången hon får skrika lite e om jag behöver gå på toa. Har blivit bra på att äta med en hand hehe . Du e ingen dålig mamma det e tufft med barn som har så stort närhetsbehov.

Man får heller inte glömma att bebisar är väldigt känsliga för signaler, så man bör göra så gott det går så både mamma och barn mår bra. Det är även viktigt rent fysiskt för att undvika depression och om man ammar kan mjölken sina av en utsliten stressad mamma.

Du får en lika nära relation även om du lägger ner honom ibland. Lyssna inte när folk säger att du förlorar ngt om du lägger ner honom en stund. Ibland måste man få andas. Elva är trygg, självständig och nära och har inte tagit någon som helst skada av att få skrika själv några gånger då det inte funnits alternativ. Det kommer säkerligen din son bli han med.

Jag tror nog att några missförstod mig eller så missförstod jag, hur som. Jag har absolut inga ambitioner om storstädning eller småpyssel och jag tycker givetvis om att ha mitt barn nära, men ibland finns det saker man måste göra som gör att man inte kan ha sonen inpå sig så som han gärna vill och jag har då inte så mycket annat val än att lägga ifrån mig honom en snabbis när ingen är hemma. Ev städning och annat tar jag när någon är hemma med mig, så att han kan vara hos någon annan, eller de få gånger jag lyckats få honom att sova på andra ställen än på mig.

nu kom jag helt av mig…

Jag har en babysitter som jag hört ska vara ganska bra och som jag tänkte att han kunde sitta i korta stunder, tex när jag äter frukost, vilket han gör men han blir tyvärr inte nöjd med att sitta i den och gunga lite och känna min närhet genom en hand på honom, han ska helt enkelt ligga groda på mitt bröst, något annat duger oftast inte. Hade det räckt med att han hörde min röst och kände min närhet genom en hand tex hade jag haft det betydligt mycket lättare.  kanske gillar han inte babysittern än då han inte har något intresse av lekbågen? Det kanske blir lättere när han fått intresse för att se och känna på saker själv?
Imorse fick jag honom att ligga brevid mig och kika lite i soffan när jag åt, jag var så lycklig att jag nästan kunde gråta. jag hoppas att det fortsätter i denna riktning.

Jag tackar för omtanken om att ha honom i soffan, det är inte alltid lätt att tänka på allt som nybliven förälder (och det är inte lätt att veta allt heller även om det inte är första barnet) men jag bedömmer det inte som en risk än =) Vi har en hörnsoffa som jag plockat bort hörnkuddarna i samt klämt fast 2 soffkuddar i verdera riktning under ett lakan så att han inte kan ta sig någonstans om han mot förmodan skulle lära sig att vända sig, skulle han vända sig och kudden inte fanns där skulle han bara hamna i "andra änden" av soffan ändå. Jag har även möblerat om i tv rummet så att jag ser soffan från toaletten, skulle aldrig förlåta mig själv om han skulle göra sig illa för en sådan sak.

Pratade med BVC om detta idag och hon sa att det var helt normalt, både att bebis vill vara nära jämnt och att jag helt enkelt "lämnar" honom skrikandes en kort stund. Jag har även fått höra från "erfarna mammor" om att jag inte ska bära runt på han så mycket som han vill då jag snart kommer ha ett barn som väger 8 kg men som är lika närhetstörstande som han är nu och det sa hon inte alls stämde, även om jag besvarar hans behov av närhet nu så kommer inte just den faktorn ge mig ett barn som inte törs släppa mig. Men vill mitt barn ha närhet och jag har möjlighet att ge honom det tänker jag inte ignorera honom bara "därför att".

Vart ett långt inlägg men jag har många tankar, fundeeringar ect kring detta och skulle kunna fortsätta att skriva i evigheter.

Att ha barnet nära gör tvärtom honom trygg att våga lämna och se sig om i framtiden :) man kan inte skämma bort med närhet.

#12 nej, precis, inte när dom är 3 veckor gamla åtminstine. Sedan är ju frågan huruvida dom tar skada av att få skrika korta stunder utan att bli uppplockade, men men…

Har du provat lägga en av dina tröjor exempelvis vid honom när du måste lägga ner honom? Då känner han din doft och ev en viss trygghet av det :) det funkade på min grabb som också gärna va i famnen jämt

#14 smart, värt att testa! :-)

På Karolinska såg jag för många år sedan nallar som hade inbyggt hjärtljud som man lade bredvid barn som var för tidigt födda och även andra oroliga nyfödda. (Det var på den tiden barnen bodde i barnsal mesta tiden).

En sån nalle med mammas tröja på sig - det vore nåt det!

När min äldsta Son var några veckor gammal blev han lugn genom att vi la min sambos svettluktande T- shirt i spjälsängen ! När han myste med oss i sängen ville han ligga med näsan i sambons armhåla 😝

Intressant, får se vad jag kan hitta på. Jag har under dom senaste dagarna lyckats haft honom någon annan stans än på mitt bröst några enstaka gånger i några få sekunder (känns det som) utan att han visat sitt missnöje, ett steg framåt och det har känts så otroligt skönt även om det är mysigt att ha honom tätt intill.:-)

Känner så igen mig. På mornarna får jag i princip gå på toa och amma samtidigt. Vi kallar honom till och med för Lillgrodan här hemma för det är det enda som duger, att få sova som en groda på bröstet. Babysitter, babynest,egen säng, eller ligga breve fungerar inte. Han vill sova på oss.

#19 skönt att någon annan verkar ha "samma problem". Grodprinsen kallar jag våran, haha. Bärsjal har varit guld värt, då kan jag göra lite lättare saker, tex hänga tvätt) som jag gör ofta nu för tiden). Idag har han legat i soffan för sig själv och kollat två gånger i ytterst korta stunder, skönt, så jag antar att det kanske blir bättre? Tänkte på en sak, när han legat för sig själv utan att gråta längre än precis innan han landat på nya ytan, kan jag då göra något för att uppmuntra att det är ok eller är en snart fyra veckors bebis alldeles för liten för att förstå sådant? Jag tänkte tex om man plockar upp honom snabbt igen, innan han börjar skrika, så att han vet att jag kommer tillbaka innan han behöver ropa på mig, innan han behöver mig? Att prata, synas och kännas räcker för tillfället inte.

Ja, jag tror på att plocka upp honom eller bara sitta och prata med honom och ta på honom innan han blir ledsen.
Han kommer att lära sig att det går bra med beröring och röst och så småningom att bara höra din röst.

Det absolut viktigaste tror jag är att man själv hela tiden är lugn och låter glad, hur himla jobbigt man än tycker att det är att vara så låst. Låter mamma lugn är det ingen fara. 🙂

Ja, undra om så små barn är mottagliga mot uppmuntring på det sättet… Något har ju hänt de senaste dagarna eftersom han nu kunnat legat en super kort stund innan gråt, något han inte gjort tidigare. Om det är något jag gjort bra eller om det är ett steg i hans utveckling.

Absolut att barn blir präglade från mycket tidig ålder. Jag känner det som att utveckling och erfarenhet går hand i hand. Tänker att hur barn utvecklas beror på upplevelser i ett visst utvecklingsstadium.

Är barn t ex i en känslig ålder med mycket separationsångest så får man ta det varligt med jobbiga separationer just då. Om det går.

Tänk på att du och din son har varit oskiljaktiga under hela hans existens. Ända sedan han kunde förnimma något har han förnummit dig. Dina hjärtslag, din röst, din värme. Inte konstigt alls att han inte vill vara så självständig just nu. Han har ju nyss kommit till den här världen och behöver tid att lära sig att den inte är farlig, att han kommer att överleva utanför din kropp.

Det kommer att gå så fort. Om några veckor kommer du knappt ihåg hur det var nu. Om några år vill han vara ifred……😉

Är ju lite rädd för det, att det ska gå fort och att jag ska sakna det här även om det är lite påfrestande just nu. Att inget jag verkar göra kan få honom nöjd vid sidan av mig så att jag tex kan äta utan honom dom en groda på bröstet. Igår passade jag på att äta med honom i knät på en kudde direkt efter Amning, inte optimalt men då är han dåsig och nöjd en stund, och jag får äta "ifred".

Det är inte konstigt att de vill vara nära, det är det naturliga. Tycker att det är väldigt sorgligt att tråden handlar om ifall man är en dålig mamma bara för att man behöver andas själv en minut ibland. Mammor dömer sig själva allt för hårt på ett onödigt sätt.

#25 men det är tyvärr precis så jag känner, att jag är en dålig mamma om jag inte har honom intill varje sekund även fast han vill det. :-( Därför min frågeställning om det var normalt att man ibland lämnar dom snabbt.

Jag tror jag förstår hur du menar. Visst vill man ge så mycket närhet som de vill ha, men jag tänker också att det måste finnas någon rimlighet i det hela. Hur bra mamma blir man om man inte får i sig mat eller är tvungen att kissa på sig för att man inte kan gå ifrån? :)

Man kommer på knep efterhand samtidigt som det kanske blir möjligt att lägga ifrån sig bebis med tiden. Hoppas det är någon slags tröst.

Hör och häpna, jag tror det går framåt. Kunde nyss sätta honom i babysittern för att plocka undan frukosten och diska disken som vart och han var tyst, jag sjöng däremot hela tiden och det tog max 3 min. Åt frukost och lämnade allt på bordet utom mjölken imorse då han vara skrek och var ledsen, så frukosten brukar jag ofta ta i två pass på ett eller annat sätt. Han kanske utvecklas och har insett att han överlever en liten stund utan att ligga groda på mig, om han är på bra humör, vem vet :-)

Problemet i grunden, vilket är det sorgliga, är att mammor inte vågar lita på sina instinkter och sitt sunda förnuft. Folk tror att alla andra är "perfekta" vad det nu är, och att man ska bli dömd om någon märker att man själv inte är perfekt. Sen gör ju alla si och så bakom stängda dörrar, men det vågar man inte tro på… Tror att papporna generellt är bättre på att lita på sitt eget förnuft. 

Om man är en en bra eller dålig förälder hänger inte på om man orkar vara supermamman varje sekund, det står inte och faller med om man lämnar barnet fem minuter och bara går ut och andas. Vad är en en supermamma? I mina ögon är det definitivt inte den som målar upp en bild av sig själv som perfekt. Dessutom, när barnen blir större, vilken prestationsångest man måste ge sitt barn om det yttre ska vara perfekt hela tiden…

Perfekta mammor existerar inte, bara mammor som gör sitt bästa.

Man får alltid göra det bästa man kan av situationen. Det finns ingen som orkar vara den perfekta mamman jämt, vi gör alla misstag. Men visst är det vanligt att tro att alla andra gör rätt, kanske mestadels eftersom dom flesta inte erkänner när dom gör något mindre bra.

Jag kan ju säga att dottern har fått titta en hel del på tv fast det inte ska vara bra. Men ska jag hinna fixa middag, städa eller whatever så är det det som funkar och då får hon kolla.

#29 jag måste säga, även om det är utanför trådens ämne, att även om jag inte alltid håller med dig så beundrar jag ditt sätt att vara, eller iallafall den bild jag får av dig. Om fler tänkte så avslappnat som dig runt ikring saker så skulle många inte ha den inre stressen som dom har. Det är menat som en komplimang fast det inte kommer ut så fint i text som jag tänker. #30 nej, det är ju sant. Men ändå. Känner mig så otillräcklig och dåligt och trött när jag inte kan och fixar den konstanta närheten som han vill ha just nu och vill gärna veta att det är normalt att göra så eller om det är jag som helt enkelt inte fixar man uppgift som förälder . Jag stannade tex inte bilden påväg hem när jag hade typ 10 min bilväg hem när han började gråta, för att han var hungrig förutsatte jag och när jag kom hem ammade jag det första jag gjorde och då vart han nöjd. Känner mig hemsk och egoistisk som inte stannade bilen påväg hem och gav han mat, men att stanna 10 min hemifrån för att amma i bilen mitt i skogen kändes inge lockande. Han äter ungefär en gång i timmen min vakna tid så jag har ju lite koll på när ungefär han skriker för nästa måltid.

Vet ni om bebisar är mörkrädd föresten? Tänkte på bilen, han sitter ju därbak själv när sambon inte är med. Har ju spegel så att jag ser honom men han ser ju inte mig och såhär års är det ju ofta mörkt vilket gör att jag inte heller alltid ser honom. Tänkte om man skulle hänga in en batteridriven ljusslinga som jag kan tända när det är mörkt ute?

Nu fladdrar jag helt iväg, sorry.

#31 en fin komplimang. Tack :) jag är stark i min tilltro till mig själv. Det betyder såklart inte att jag aldrig tvivlar och känner mig dålig, men jag är "skolad" till att tro på mitt eget vett :p

Vem vill inte vara världens bästa förälder? Som aldrig gör fel, som alltid har tid, som alltid ställer upp, som alltid finns där, fixar och donar….vänta, vänta. Hur länge håller den föräldern? Hur stora krav och förväntningar  på sina barn får inte den föräldern som satt allt annat åt sidan för att behaga sina barn? Stackars de barnen - de kan aldrig leva upp till det, aldrig vara tacksamma nog.
Och hur länge håller den föräldern?

Och stackars de barnen som aldrig får känna att de överlever fast de inte får sin behov tillgodosedda ögonblickligen.

Klart jag också ville vara perfekt när barnen var små, men jag läste nånstans en bra sak - Det räcker att vara "Good enough", och det har jag försökt lära mina barn också, man behöver inte vara bäst, det räcker med "Good enough".

Jag tror att korta stunder av "icke omedelbar behovstillfredsställelse" är jättenyttigt även för bebisar. De lär sig att de överlever ändå, och till slut blir allt bra. Självtillit!

Är övertygad om att du är en jättebra mamma - du har ambitioner, men du låter inte dem ta över hela ditt liv.

Vad ni är söta, det är precis vad jag egentligen behöver höra, att det är helt ok även fast det kanske inte är optimalt eller vad som förväntas. Det är så mycket känslor som kommer och jag är känslomässigare än vad jag brukar vara, att ha ett litet knyte som inte vill släppa mig för en enda sekund är lite påfrestande och gör nog att jag blir ännu lite mer känslig och då far nog tankarna iväg lite för långt ibland för innerst inne vet jag ju att det inte är möjligt att genomföra det jag skulle vilja göra, tillgodose hans behov fullt ut.

Och det skall han vara väldigt tacksam för. Den perfekta föräldern vill ju ha det perfekta barnet - inte lätt att leva upp till…..

I den här, långt ifrån perfekta, familjen säger all våra fyra (vuxna) barn att de inte skulle velat byta med någon. Vi har satsat på mycket, mycket kärlek, att ha högt i tak och att prata om saker. Det har stått över allt annat.

Sträck på dig - du är absolut "Good enough"!

Jag tror vi kan sammanfatta med att den perfekta mamman är aldrig perfekt :) är man bara sig själv och gör sitt bästa utan att pusha sig stenhårt så blir man perfekt för just sitt barn.

Måste säga att ni är fantastiska här på forumet, så många kloka ord och råd jag fått av er! Ni verkar vara precis sånna människor jag önskar att jag hade runt om mig i verkliga livet!

#39 måste börja med att säga att jag håller med dig, jag har tänkt det såååå många gånger om både barn och gravid-ifokus. Jag har fått så otroligt mycket stöttning genom tiden som varit. Men det var lite OT.

Jag läste din tråd när du skrev men hade inte möjlighet att svara då. 

Min dotter var också en klisterlapp i början, haha. Jag sjalade också massor och det gör jag fortfarande! Jag kan inte riktigt sätta mig in i situationen då dottern generellt har varit och är nöjd (men närhetstörstig!), så hon är oftast glad bara hon är med mig. Alltså jag kan fortfarande kissa med henne i knät ibland 😂 Hennes pappa är en rolig gubbe - men han kan inte mäta sig med mig, så vid all oro/hunger/trötthet osv duger bara jag. 

Men för att återgå, jag har aldrig låtit henne ligga och skrika utan tagit med mig henne i babynestet på toa, vyssat/sjungit sånger. Ätit frukost med henne i famnen (om inte i sjalen) om hon inte velat ligga själv. Vissa dagar har frukostdisken stått framme när maken kommit hem, andra dagar har jag hunnit både tvätta, städa och bäddat rent… Det kan skilja sååå mycket från dag till dag!

Jag beundrar de som lyckas hålla en arg liten skrikande flubbrig filur och bre sin frukostmacka på samma gång 😃 eller käka fil utan att slabba ner överallt pga bebis i knäet. Dricka nåt ska vi inte ens tala om 😂

#41 man lär sig fort ;) jag blev expert på att göra saker med en hand (ofta hängde ju ungen vid bröstet samtidigt också). Och äta med henne i knät gjorde jag sin fort sett varje måltid dom första 3 månaderna, om inte löngre.

I början hade jag ofta dottern i bärsjal då jag åt och hade helt enkelt tallriken vid hakan för att inte spilla

Har inte riktigt lärt mig att äta med bebisen i knät, men än typ mackor och liknande, men då har ju sonen smulor på sig, haha.. Som sagt, bärsjal har varit min räddare för att få någon form av frihet, men min rygg orkar tyvärr inte att bära honom i den så länge. Han har dom senaste dagarna kunnat ligga själv eller sitta i babysittern ytterst korta stunder utan att bli ledsen, då har jag fått lite välbehövligt andrum.

Man gör så gott man kan och bebis gynnas inte av en hungrig,kissenödig förstörd mamma. Men jag råder dig att inte lämna honom oövervakad i soffan även om han är liten så är det ett ögonblicksverk..filt/täcke på golvet är mycket bättre :) Dottern var lite varierande..i början var det mkt hud mot hud men eftersom vi vabbade båda två pga sjukhusvistelse och besök så servade maken mig med maten men jag åt med henne i knät/på bröstet och det är en teknik och det hände att man spillde men det är inte värre än att torka bort det ;) Och att bebis skriker när man gör något man måste är inte farligt, inte alls visst känns det i mammahjärtat men det är ingen fara. Min dotter fick finna sig i att antingen "bara hänga med i selen när mamma tex.."- fodrade djuren (har gutefår och hästar) det är ont måste då pappa inte var hemma/tillgänglig. Hon var verkligen inte nöjd alla gånger men det måste tändas i pannan, fodra djur etc etc hade jag inte henne i selen så var hon i vagnen eller på golvet brevid mig/i närheten av mig. Du är en bra mamma TS och du är mänsklig! :) Tycker det är sorgligt att man känner sig som en dålig mamma bara för att man också är en människa med behov och måsten i vardagen.. jag kan inte komma ihåg att jag kände mig som en dålig mamma, stressad och uppgiven ibland absolut men aldrig som en dålig mamma. Hoppas du kan komma ifrån den känslan TS.

Det som är värt att komma ihåg är att bebisens skrik/gråt inte alltid = ledsen bebis. Den kan ju inte prata eller kommunicera, den måste tjuta tills allt känns bra igen :) Det kan gömma sig mycket bakom lite tårar och skrik.

#45 tack för dina värmande ord :-) #46 jo, så är det såklart, som nybliven mamma är det lite svårt att veta varför han skriker och man vill ju inte att den lilla ska vara ledsen. Alltså dessa känslor som far ikring i kroppen hela tiden .. Nu känner jag mig så bortskämd som sitter och gnäller när jag har en sambo som är hemma några vakna timmar om dagen och på helgerna nästan hela dagarna som hjälper mig, tvivlar på att jag hade klarat av att ha en nyfödd som ensamstående och jag kan inget annat än att beundra alla de föräldrar som ensama tar hand om nyfödda av olika anledningar, vilken styrka! Aja, som sagt, jag tror att detta är sånt man får räkna med som förälder även om det känns skit, alltså dåligt samvete, att man känner att man inte räcker till men även ibland känna att det är lite påfrestande…

Det är ju bara att härda ut och försöka njuta av denna tid, för den är ju snart över och då kommer jag säkert att sakna denna period

Med tiden så lär man sig också att höra skillnad på den där gråten - vad den står för. För precis som #46 skriver så betyder det ju inte alltid att bebisen är ledsen, utan den kan vara trött, hungrig, varm, kall eller något annat. Men nu tycker jag att du ska försöka ge dig en klapp på axeln och vara lite förlåtande mot dig själv! ❤️ Du är ju nybörjare precis som sonen din (min mamma påpekade det för mig när dottern var nyfödd och jag fann tröst i den tanken)! Ni kommer såsmåningom in i en vardagsrutin som fungerar för er.