Jag är inte förälder men din mamma är den som gör fel. Din mamma ska stötta dig och istället beter hon sig som ett litet barn. Finns det någon annan vuxen i din närhet som du kan prata med? Det kan vara en kurator, skolsyster, en lärare, en väns förälder eller liknande.

Det är inte konstigt, det du beskriver, och du förtjänar stöd och råd från någon som bryr sig.

Håller med #1.

Om jag hade barn som kände som du så hade jag stöttat till 100%,
att mitt barn mår bra och är lyckligt är det viktigaste!

(Nu är jag mycket äldre än dig Jihis, men jag känner precis som du. Det är inte ett dugg fel eller konstigt. Hoppas du har någon du kan prata med!)

Jag rekommenderar http://transpersoner.fria.ifokus.se/ samt hbt.ifokus.se Hade jag redan då barnet varit liten märkt att h*n inte trivdes i sin kropp så hade jag gjort allt för att försöka stötta och hjälpa och respektera viljan. (För man brukar ofta märka det redan från det barnen är små om dom anser att dom är födda i fel kropp) Kolla gärna tjejer som vi, I am Jazz och född i fel kropp på tv4play. Du ska inte behöva skämmas.

Jag skulle säga "var den du är" . Du behöver inte bestämma om du är kille eller tjej. Du är bara 12 år och det kan ändras om några månader hur du känner dig. Just nu som kille, om några månader kanske som tjej eller kanske som kille ibland och tjej ibland. 

Du är Du och en speciell och värdefull ung människa. 

Jag tycker att vi bryr oss för mycket om att man måste höra till ett visst kön. Alla är lika värdefulla oavsett kön. Kön är inte viktigt att bestämma. En del vuxna väljer att operera sig till det andra könet. Dumt tycker jag. Var den du är och strunta i det där med kille eller tjej. Klä dig som du vill, byt namn om du vill, men jag skulle säga att tänk bara på att du är en värdefull människa. Du behöver inte bestämma kön.

Jag vill inte bry mig om mitt kön. Men det är svårt att låta bli när min mamma jämt påpekar att jag ser ut som en kille, och att jag klär mig på fel sätt. Och att alla som inte känner mig tror att jag är kille.

#5 fast i ditt första inlägg låter det ju som pm du vill vara kille. Men har jag missuppfattat så ber jag om ursäkt.

Som Aleya så klokt säger, så är du just du. Du är värdefull precis som du är. Din mamma gör inte rätt, men hon kanske är rädd för vad andra ska säga. Jag önskar hon tänkte mindre på det, och mer på dig. Har du hört citatet "Vi föds som original, men dör som kopior"? Gör inte det. Fortsätt vara det fantastiska original som är du 🌺

Jag, som mamma, hade stöttat och hjälpt. Jag hoppas att jag skulle vara fördomsfri och helhjärtat kunna låta min son vara den han är. Hans far skulle säkert vara bättre på det än jag. Men aldrig, aldrig skulle jag neka honom att vara sig själv.

Kan du TS inte berätta lite mer om hur DU känner. Vem vill du vara och hur vill du se ut? Och det viktigaste är att du duger som du är oavsett hur du ser ut och vem du är!

Jag skulle stötta min dotter om hon känner att hon är en kille, eller könslös, eller en tomboy, eller vad det nu kan vara. Min dotter är ju en egen person och behöver inte alls tycka samma om saker som jag gör. Däremot skulle jag nog kontakta en kurator eller liknande då den situationen är helt ny för mig och jag kan knappt något om transgender (heter det väl?) men det gör ju inte att jag skulle ogilla min dotter för det. Du ska vara den du är inte den din mamma vill att du ska vara. Har du pratat med din mamma om det? Det kan ju vara att hon vill väl men det står fel, tex att hon är rädd att du ska mobbas för det. Eller så är det helt enkelt för nytt för henne för att hon ska förstå. Eller så är hon fördomsfull. Hursomhelst kan det vara bra att prata med henne. Vill du inte göra det själv så kan du kontakta skolans kura

* kurator, då kan ni prata om det alla tre och du kan få stöd från kuratorn

Hade min dotter sagt att hon hellre ville vara kille hade jag stöttat henne till 100%.

Jag älskar henne för den hon är, inte om hon är en hon, han eller hen. Det enda jag vill är att hon blir lycklig. Hur eller på vilket vis hon än väljer att vara.

Hej, TS!

Jag har som barn alltid klätt mig i killkläder och var mer pojkflicka än tjej. Jag lekte killekar, byggde med lego, lekte krig, lekte med bilar när jag var barn. Lekte mest med killar.

Min mamma ville att jag skulle klä mig i klänning, men jag vägrade.

Det handlade nog inte om kön. Utan om klädsel och intressen. Det var inte jag, helt enkelt. 

Jag vet inte hur du känner så, TS. Men det finns ju en samhällsgrupp som heter HBTQ vilket står för Homosexuella (blir kär i samma kön som en själv), Bisexuella (blir kär i bägge könen), Transsexuell (vill byta kön från sitt biologiska till ett annat då man inte trivs med sitt kön) och Queer (man passar helt enkelt inte in i den normala hetero-normen med den strikta kill och tjej indelningen).

Men jag tycker du borde få klä dig och vara den du själv är i själen. Det är styrka, att gå emot strömmen och våga vara sig själv. Jag förstår att du blir sårad och ledsen av att din mamma säger och gör som hon gör. Hon kränker ju dig när hon hånar dig. Det är inte snällt. Om du ber henne att sluta. Säg att hon sårar dig när hon gör så. Då kanske hon förstår och slutar?