![[postmortum91]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Idag dog hoppet
Fy vad less jag är, och nere. När dottern föddes fick sambon provanställning på ett ställe där hans nära vän hade fått fast direkt efter provanställning på 6 månader. ÄNTLIGEN kände vi båda. Sambon har kämpat i 7 år för att få fast och han har haft säkert 6-7 jobb och varje gång har han fått gå och han har blivit skitledsen varje gång. Hans självförtroende har sjunkit för varje gång. Jag har alla gånger varit den positiva som stöttat är, peppat och tänkt positivt. Idag pratade han med chefen då provanställningen går ut denna månaden. Sambon var nervös men hoppfull. Jag kände mig helt coollugn. Han var ju etta på säljarlistan i Sverige inom företaget förra veckan och låg fyra nu och har varit på toppen många gånger. Han ringde och sa att chefen sagt att de måste tänka ekonomiskt och har inte råd att ha honom längre än till 15 september. Han KANSKE får jobb i den kommande butiken som de ska utöka med i stan men det är inte än. Idag dog mitt hopp. Jag orkar inte längre. Nu är vi på ruta ett igen och denna gången var jag helt säker på att vi ÄNTLIGEN skulle kunna starta leva på riktigt med hus etc. Jag sitter och tårarna rinner. Idag kan jag inte tänka positivt, idag förstår jag att vi aldrig kommer kunna starta leva med stadig ekonomi. Fy vad nedslagen jag är
Förstår att det är jobbigt.
Idag är det väldigt svårt att få fast anställning i många branscher. Jag blev själv arbetslös i samband med dotterns födelse efter att ha gått på vikariat i 3 år på samma arbetsplats och vart lovad fast anställning. Men när jag blev gravid så var det helt plötsligt den andra vikaren som varit där mycket kortare som skulle ha platsen.
Inte utan att jag var lite bitter där ett tag, så efter mammaledighet så sökte jag i princip allt som gick att söka. Fick nej på 99% av ansökningarna men tillslut fick jag en provanställning på ett företag och idag är jag fast anställd.
Det jag vill ha sagt är att man inte ska ge upp, plötsligt händer det även om det inte känns så just nu.
Försök peppa din sambo så mycket du kan. Han behöver ditt stöd just nu och att du tror på honom. Sen ska kanske du återgå till ditt jobb snart efter mammaledighet och då får ni ju helt plötsligt råd med mer.
Lycka till!
mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar
Vad du gör - visa inte din sambo hur besviken du är! Det kommer bara att ge honom enorma skuldkänslor, och att han känner att han inte duger. Gråt så mycket du kan innan han kommer hem, skriva av dig här, ring vänner, släkt, vad som helst. Men nu behöver han ditt stöd mer än nånsin. Tappar han självförtroendet blir det ännu svårare för honom att få jobb.
Peppa honom att ge järnet de sista veckorna trots att han inte får stanna. Han behöver ett bra betyg och goda referenser, och man vet aldrig vad som händer i det företaget om ett tag. Det är viktigt att han lämnar ett positivt avtryck.
Självklart behöver man en trygg ekonomi är man har barn, men ni kommer få råd med alla guldkanter lite senare. Våga tro!
Det är ju inte din sambos fel. Men jag förstår att du känner dig besviken. Men det blir mer och mer vanligare att man får sitt första fasta jobb sent i livet. Jag var 28 då det skedde för mig. Och ni har ju hela livet att spara till hus och sådant. Men det är ju inte kul att leva i ovisshet gällande ekonomin. En dag kommer jobbet. Men det är bättre att leva i nuet och se till att ha det bra. Så stötta han. Han kommer behöva det. För man bli ju inte direkt peppad då dessa saker sker.
Memento mori
Medarbetare för Julen
Jag förstår att du e ledsen. Känner samma fastän min sambo ej varit arbetslös så länge. Precis när man ser ljuset att nu så kanske vi kan köpa det där huset vi velat ha så länge. En månad efter dottern föddes blev min sambo arbetslös o då dog mitt hopp att få flytta härifrån
Vad jag känner igen mig, i den där hopplösa känslan. Fast här är det maken som är fastanställd och jag "arbetslös". Har haft sommarjobb nu och får tydligen vara kvar men bara någon dag då och då eftersom företaget fortfarande är i startgroparna nästan. Klara oss kommer vi göra men inte så mycket mer innan jag fått åtminstone halvtid. Hopplöst känns det för vi har så många planer. Och nu har vi dessutom en stor vattenläcka i köket. Så ja.. Usch.