Först och främst STOR KRAM! 

Bra att du kontaktat läkare och att de kan försöka hjälpa dig! Har du pratat med din sambo? Har du några fler som kan hjälpa dig med avlastning?

Låter som om du mår väldigt dåligt och behöver hjälp. Själv fick jag ibland ångestattacker när sonen kräkte. Antidepressiv medicin och sjukskrivning på halvtid hjälpte mig. Då var min make hemma på eftermiddagarna och jag kunde vila.

För ett tag sedan, kommer inte ihåg var nu dock, läste jag om den typen av tankar och hur extremt vanligt det är. Typ, nu kör jag över vägen och krockar, undrar hur det skulle vara om jag högg ner den personen med en kniv, vad skulle hända om jag slänger bebis i väggen osv. Folk är ju såklart inte så benägna att berätta om den typen av tankar, man känner sig ju galen, men de flesta har den typen av tankar. Saker man aldrig någonsin skulle eller vill göra, ändå kommer tanken upp. Poängen är att även om man blir rädd för sig själv och tror att man är på väg att bli tokig, så kommer man inte göra det man tänker och de flesta får ibland den typen av tankar. Du är inte farlig för ditt barn, inte onormal och absolut inte oduglig. Sen är det ju jättebra att du får hjälp då du mår så dåligt över det.

Håller med Sarah. Jag har också läst det och knappt erkänna att jag haft sjuka tankar som "tänk att jag faktiskt kan ta den här kniven och hugga honom (min sambo). Jag låter ju helt sjuk i huvudet, det hör jag själv. Dock vet jag att det bara är impulstankar som jag kan kontrollera. Ungefär som när man sitter på en bro och får upp tanken att jag KAN ta upp min mobil och slänga ner den. Fast jag gör det inte

Alltså, förlåt men jag blev så full i skratt nu. Jag tänker ofta att jag ska kasta bilnycklarna i ngn brunn på bensinstationen när jag tankar, eller undrar hur det känns om jag skär mig med en kniv i brosket i näsan. Kommer inte göra ngt av det, det låter så sjukt och jag kan inte sluta skratta när jag tänker mer på det.

Tack alla för era svar. Jag känner mig helt sjuk i huvudet. Jag är ju inte alla arg på mina barn utan älskar dom fruktansvärt mycket. Jag läste en artikel om shaken baby för någon månad sedan och sen dess har jag haft tvångstankar om det. Jag försöker tänka att jag aldrig skulle kunna göra något sådant men det hjälper inte. Jag tror att jag är en fara för barnen. Ikväll fick min mamma sätta ner dom i babyskydden eftersom jag inte vågade hålla i dom. #1: jag har pratat med min sambo ikväll. han säger också att set är väldigt vanligt med sådana här tvångstankar men jag tycker det är fruktansvärt obehagligt. Våra föräldrar och bekanta jobbar allihopa men min mamma ska komma imorn för som det är just nu känner jag inte att jag vågar ha hand om dom själv.. 2# jag ska också äta antidepressiv medicin. Har gjort det innan men är vansinnigt rädd att jag ska bli sämre nu innan det blir bättre:( #3: ja nu har det gått så långt att jag inte kan avfärda dessa tankar, jag föreställer mig skräckscenarion med barnkistor och tänker att jag måste ta livet av mig så jag inte skadar barnen, herregud… #4: är det tankar du också har mått dåligt över eller har du kunnat avfärda dom och hur?känner att mina tankar springer iväg med mig och ger mig sån ångest! #5: ja vissa tankar kan man också skratta åt i efterhand. Till exempel hade jag tvångstankar när jag var liten att jag skulle bli nazist som vuxen. Bara sådär hux flux!jag mådde jättedåligt över det för jag ville absolut inte bli nazist. Sjukt hur man kan tänka!

Kan du inte bli sjukskriven så din sambo kan vara föräldraledig? Såna där tankar är som sagt vanliga, men när de kombineras med ångest och depression kan de bli riktigt riktigt jobbiga.

#7: jag ska ringa till läkaren idag, har haft en fruktansvärd natt:( vågar inte vara själv med barnen och kan inte sova trots att jag är dödstrött!

Men om jag blir sjukskriven, kan min sambo ta ut föräldradagar direkt?han försökte ta ut föräldradagar nu på sitt jobb men de sa att han var tvungen att säga till två månader innan… Jag är rädd att soc ska bli inkopplad med för jag har varit deprimerad och inlagd tidigare också:(

Jag har fått smått panik i stunden när jag tänkt att jag skulle kunna slänga ut barnet från fönstret men jag har ju alltid vetat att det bara är ofarliga tankar. Ta dina känslor på allvar. Du känner dig bäst, det finns ju faktiskt föräldrar som har gett med sig av tvångstankar. Hoppas du får hjälp snart. Kram

#9 Soc kommer ju inte ta barnen ifrån er så länge som din partner är fullt kapabel att ta hand om barnen. I övrigt kan ni få stöd på olika sätt och vis. Var inte rädd. Din partner kan ta ut vab pga att barnens ordinarie vårdare är sjuk. Det måste inte anmälas innan till arbetsgivare. Du måste då samtidigt anmäla att du är sjuk till försäkringskassan. Du kan ringa FK för att reda ut detaljerna. Man kan också maila dem så slipper man telefonkön. Då kan de ringa upp eller svara på mailet.

Din partner kan ta ut vab direkt och du kan anmäla sjukdom på FKs hemsida, men det bästa är nog om du får ett läkarintyg först, men jag tror att ni ska kunna göra så direkt också. Om du anmäler sjukdom och inte skulle få intyg (som också godkänns av FK) så riskerar du ett inkomstbortfall, men tror inte din SGI ska påverkas då du anmäler sjukdom till FK. Men bäst är ju att ringa dem så du får veta allt säkert.

#10: jag tror att eftersom jag är deprimerad kan jag inte släppa tankarna för jag tycker de är så fruktansvärda. Tycker det är så sjukt!jag har alltid varit rädd för att lyfta i bebisarnas huvud t ex när man ska byta om på dom. Jag var livrädd för att jag skulle råka trycka till fontanellen och liknande. Tack:)kram

#11: jag ringde till psyk nu, fick prata med en ssk som verkade ytterst skeptisk till att sjukskriva mig så sambon kunde vara hemma. Jag läste på försäkringskassan att man kan ta ut vård av barn först efter åtta månaders ålder och mina barn är bara två och en halv månad. Eller det gäller kanske inte om ordinarie vårdare är sjuk?han tar ju redan ut halvdagar p g a arbetsbördan med två bebisar själv så då kanske de tjafsar om det….

#14 Åh, ja det stämmer. "Du kan bara få tillfällig föräldrapenning för barn som är yngre än åtta månader (240 dagar) om barnet är inlagt på sjukhus eller om barnet har en stadigvarande plats i barnomsorg och du behöver stanna hemma från ditt arbete för att vårda barnet. Det betyder till exempel att om en förälder som är hemma med barnet blir så sjuk att han eller hon inte kan ta hand om barnet, kan inte den andre föräldern ta ut tillfällig föräldrapenning för att vårda barnet. Däremot kan den andre föräldern ta ut vanlig föräldrapenning." https://www.forsakringskassan.se/wps/wcm/connect/1d295eff-3ccd-4a16-917c-c3ffc62118af/4089-A-tillfallig-foraldrapenning-vard-av-barn-1601.pdf?MOD=AJPERES Man tycker ju dock att din sambo måste kunna få föräldraledigt. Man planerar ju inte för sjukdom… Visst finns det en regel om två månader men arbetsgivaren måste ju inte ta hänsyn till det…

Jag är hemma med förlossningsdepression och då blivit sjukskriven. Så min sambo är hemma på fp och hjälper till. Tycker du ska kolla upp det med en läkare. Hoppas du mår bättre snart <3

#16: ja din flicka är ju inte heller så gammal?mina är ca tio veckor. Sambons chef kunde inte bevilja hel föräldraledighet med kort varsel men det kanske går om jag blir sjukskriven?hur funkade det för er?väntar på samtal från dom vid tre…

#15: tydligen får de andra kollegorna rycka in när någon är borta/sjuk (han jobbar på sjukhuset) så det är extremt svårt att få ledigt med så kort varsel. Och nu är de titt i semestrarna så chefen var väldigt skeptisk :(

Min är också ca 10 veckor. Dom kan inte neka honom föräldraledigt om du blir sjukskriven. Dom kan bli irriterade som min sambos jobb. Men dom har ingen rätt att neka. Skulle han söka föräldraledigt och du tex. Skulle jobba brukar det vara att han måste säga till inom en viss tid. Hoppas du förstår vad jag menar ::

Jag har svårt att hitta information om det här… Om han är med i något fackförbund kanske de kan svara på vad han har rätt att kräva.

Nu har jag pratat med en läkare. Hon tyckte att jag skulle bli sjukskriven så att min sambo kan vara hemma. Frågan är när han Kan få börja vara hemma, vad de säger på hans arbetsplats och om försäkringskassan godkänner min sjukskrivning (man har ju hört många skräckhistorier när de inte gör det). Många frågor…

#21 Det hänger ofta på hur duktig läkaren är på att skriva intyg, men vid det här laget har de flesta lärt sig hur de ska uttrycka sig för att övertyga FK. Och sambons arbetsgivare måste ju arbeta på en lösning nu. Om de inte kan lösa det direkt så måste de ju göra det snart… Tycker jag. Jag önskar dig lycka till med allt! Vad skönt att läkaren tog dig på allvar!!

Tusen tack för era kommentarer. Ni är så fina på detta forum, ett föredöme för ett bra klimat på internet. Har mått skit inatt, fick imovane för att kunna sova men vaknade stup i kvarten i alla fall. Jag sitter nu på Apoteket och ska hämta ut medicin som ska stoppa bröstmjölksproduktionen. Sambon ringde till jobbet imorse och berättade för chefen att jag var sjukskriven, det var inga problem för honom att vara hemma som tur är. Känns bedrövligt att det blev så här. Skittråkigt att de inte kan fortsätta dricka bröstmjölk och att de har en mamma som knappt vågar hålla i dom. Några syskon till dom lär det inte bli heller eftersom vi hade hjälp av RMC med donation och de ville ha ett intyg på att jag var psykiskt frisk från min läkare. Nästa gång kommer de att se att jag blev deprimerad efter förlossningen och neka syskonförsök. Jaja, tur att det blev två!

Jätteskönt att det löste sig med din sambo! 

Förlossningsdepression är ju jättevanligt. Inte borde de döma dig för det om ni vill ha fler barn.

Så hemskt att du behövt må så dålig TS! Man är inte mer än människa. Jag tycker att du har varit jätte stark som bett om hjälp. Oroa dig inte för framtiden. Jag tror inte man kan jämföra förlossningsdepression som psykisk ohälsa i den bemärkelsen. Men oavsett, släpp det nu. Det är helt ointressant idagsläget. Du behöver vila, få stöd och avlastning. Hoppas du snart mår bättre.

Och sen kan ingen annan bestämma vad du ska göra heller. Vill du ta antidepp, mediciner och sluta amma? Det är frågor värda att ställa till sig själv. Det viktigaste tror jag är att du får stöd och slipper vara ensam. Sen tror jag du behöver magnesiumtillskott. Läs om magnesiumbrist och se vad du tror. Kram!

#24: ja det var en otrolig lättnad!jag kan inte göra någonting när jag har den hemska ångesten, allra minst ta hand om två skrikande barn!nu är jag trygg i att han alltid är hemma ifall panikångesten kommer. Jag hoppas att de på RMC inte dömer… #25: tack:)ikväll var det hemskt. Jag kunde inte ens hålla i barnen när de skrek för jag hade en sån fruktansvärd ångestattack. Fick för mig att den ena flickan skulle bli skadad för att hon slängde med huvudet när hennes farmor höll i henne och att jag inte kunde hålla i henne för då skulle hon bli skadad eller dö. I går kväll låg jag och funderade på att slänga mig framför tåget så att barnen skulle slippa mig. #26: nu har jag börjat ta medicin som ska stoppa mjölkproduktionen. Jag läste på om magnesiumbrist och det är ett jättebra tips. Kanske har amningen gjort mig urlakad eller vad man ska säga. Jag ska börja äta tillskott. Kram på er.

Kom ihåg att dessa tankar är inte du, det är depressionen! Så skönt att du får hjälp och stöd nu!

Jag känner mig helt avdomnad och borta, som om jag drömmer och det här inte är verkligheten. Sjukt obehagligt. Känns som jag börjar bli galen…

Har du börjat med antideppmedicinen nu?

#30: började med dom i torsdags, sertralin, 50 mg. Imorn ska jag trappa upp till 100 mg. Känns som att jag vill krypa ur mitt eget skinn!

Oj hög dos. Eller ja det är nog olika på olika preparat ja… 
Ja det tar ju ett tag innan man kommer i rätt balans! Har du ätit den sorten förut?

#32: ja jag har ätit den under graviditeten, slutade att ta den i tredje trimestern. Jag ska tydligen få maxdosen, 200 mg. blev inlagd ikväll:(

#33 Förstår att du har det tufft just nu. Försök att andas och att inte skuldbelägga dig själv. Skickar en stor kram till dig!

Usch lider med dig, ingen ska behöva må som du gör. Hoppasmedicinen kan hjälpa dig och att du får stöd och hjälp.

Vad tråkigt att du mår så dåligt, men jättebra att du sökte hjälp. Hoppas du snart mår bättre. Kom ihåg att du ÄR en bra mamma för du insåg att du behövde hjälp och sökte den. Din barn har en jättebra mamma kom ihåg det. Ta nu hand om dig själv.

Tack alla. Det är märkligt hur snabbt det gick från att jag kunde ta hand om barnen själv när sambon var på jobbet tills jag inte ens klarade av att se på dom. Det låter hemskt och det är det. När de skrek fick jag fullständig panikångest och satt som förstenad. Fick tankar om att det inte var mina barn, började tro att det var min svärmors barn, att ena bebisen var död när hon sov. sambon ska komma och hälsa på med dom idag och jag fasar för det redan. Hur kan man gå från att vara så lycklig till att inte fungera över huvud taget?jag vågar inte ens hålla i dom. Jag är livrädd att de ska bli skadade. Jag hoppas på att få ECT här så jag kan repa mig fort. Skäms fruktansvärt.

#37 Du ska absolut inte skämmas. Förlossningsdepression kan drabba vem som helst på massor av olika vis. Det viktiganu är att du får hjälp att må bättre.

#38: tack. Är så nervös att det ska ta lång tid bara. Sambon är hemma med tvillingarna, som tur är får han backup från släktingar. Har ju haft problem med depressioner innan men då drabbade det ingen mer än mig. Nu känns det som barnen far illa för att jag inte är hos dom. Som tur är så är sambon fantastisk med dom, det var ju han som tog hand om dom när jag var sjuk på BB..

Du är ju så stark som bett om hjälp och sedan tagit emot den hjälpen som finns. Du ska absolut inte skämmas och dina bebisar har det bra ändå.

#40: ja bebisarna har det bra. Sambon kommer och hälsar på med dom i eftermiddag…känner mig nervös inför det. Innan jag åkte in kände jag mig helt "off" och likgiltig. En hemskt känsla, som att vara i ett vacum. Är rädd för att känna så fortfarande!

Kram till dig!

Jag håller med om att du är väldigt stark som inser att du behöver hjälp! Förlossningsdepression är oerhört jobbigt men även vanligt om det kan vara någon tröst. Tyvärr kan det ta ett tag att repa sig men det viktigaste är att du blir bättre och det kommer du att bli, nu när du fått hjälp.

#42,#43: Tack!<3 hoppas jag kan bli så bättre så jag orkar ta hand om bebisarna. Det var hemskt igår, sambon kom på besök med dom men det kändes inte som att det var mina barn. Jag kände mig helt avtrubbad. Efter en stund när jag vågade ta upp dom kändes det bättre och (det låter helt sjukt) jag lyckades mata den ena utan att få panikångest över att hon skulle skadas eller ramla ner från famnen. Så det kändes jätteskönt. Innan jag åkte in vågade jag inte ens titta på dom för jag var rädd att det skulle hända dom någonting.

Man blir ju väldigt avtrubbad av medicinen också, tänk på det!
Och det var ju ett stort framsteg att du matade och att det kändes bättre :) 
Våga tro att du kommer att bli frisk!

#45:tack snälla du för din fina kommentar:) Är inlagd nu, träffar barnen varannan dag. Diagnosen blev förlossningsdepression med psykostillstånd (då jag trodde att jag var förföljd med mera). Får nu mediciner, eventuellt ECT också . Jag går igenom ett helvete just nu, känner inte igen mig själv alls.

Bra att du är inlagd och får hjälp ❤️ Hur känns det nu när du träffar barnen?

#47: det känns jobbigt och samtidigt roligt att träffa dom. Som att jag sviker dom, de tyr sig inte till mig längre utan tittar bara efter sin pappa. Och det förstår jag ju, han är ju med dom hela tiden. Jag fick panikångest när ena flickan började gråta. Det känns jobbigt när de är här, och jobbigt när de går. Väldigt ambivalent…

Tänker på dig!

#49❤️

Vilken tuff resa Du går igenom. Du är otroligt stark. Stor kram!

Kämpa på! Jag tänker också på dig.

Å vad du kämpar och som du vet, eftersom du är medveten om dina tankar (att de just bara är tankar) är du också en god bit på vägen att slippa dem, värre vore det om du inte var medveten alls. Du kommer ta dig ur det här och vara starkare än någonsin. Skönt för dig med en engagerad sambo och stor kram till er alla!

Vilken mardröm du går igenom. Tårarna rinner när jag läser din situation. Det värsta är att det kan hända vem som helst. Nu hade du oturen men jag tycker du kämpar på bra. Jag skickar all kärlek och värme till dig och din familj ❤

51#:tack💖Kram

#52:❤️Tack!

53#ja jag hoppas på att komma ur detta helvete snart. Får bra hjälp här på avdelningen. De tar mitt dåliga mående på allvar och det känns verkligen skönt. Ja jag är så glad över att min sambo är så stöttande!kram❤️

#54 tack❤️Ja de har sagt här att det tydligen är rätt vanligt att man får förlossningsdepressioner och psykoser, tydligen fick min mamma en förlossningspsykos när hon fick min storasyster men på den tiden fick man inte samma behandling som idag så hon led i det tysta. Kram❤️

Jag ska få ECT med start på måndag, tror det blir 6 behandlingar. Det känns jätteskönt. Jag får också antidepressiv medicin och någon medicin som motverkar psykostillstånd. Jag tycker den sistnämnda hjälper väldigt bra, jag känner inte längre att jag har (och tror på) vanföreställningar men jag är fortfarande väldigt nere. Kram på er alla❤️

Skönt att höra att det går framåt och att det känns hoppfullt :)

#60: tack:) Lite uppdatering: jag har fått min första ECT - behandling och är hemma på lite permission idag. Jag hade ångest igår men idag har jag gjort i ordning båda barnen och gullar nu med dom i soffan. Känns så skönt att klara av saker man har tagit för givet innan!

Åh jippie heja dig! Små steg framåt 💕

Härligt att höra! :))

KRAM PÅ DIG!

Berätta om barnen! Är det två tjejer, killar? Hur gamla?

#62: tack:) #63:ja det känns underbart att det går framåt!:)#64: stor kram tillbaka<3 #65: det är två flickor, tvåäggstvillingar. De är nu tre månader och en vecka gamla. Jag år fortfarande inlagd men ska hem på permission idag, jag fick min tredje ECT - behandling igår. Kram på er

Tycker att det är bra att du delar med dig av detta och starkt att du sökt hjälp. Tycker det är väldigt mycket att man helst inte vill prata om detta med förlossningsdepression/psykos. Och jag blir glad då jag ser att det går framåt för dig och att du själv börjar känna dig bättre. Alla lyckönskningar från mig. 💖

All styrka till dig! 🌺

jag tror att man är mer utsatt efter en tvillinggraviditet, jag tycker mig se ett mönster i det iallafall, och en personlig gissning är att det kan vara ett bakslag efter alla hormoner under graviditeten, som man ju har väldigt mycket mer av när man bär flera barn.

Det jag försöker säga är att jag tror det finns en rent biologisk förklaring, inte bara psykologisk (tidigare depressioner/dåligt mående och mer sårbarhet därför). Hormoner kan ju som bekant ställa till det något fruktansvärt i kroppen, som visar sig både fysiskt och psykiskt, bara det att det är mycket lättare att påvisa det fysiska, medan man ofta bara kallas "skör" när det sätter sig på psyket.

Bara lite tankar och reflektioner ifrån mig 🌺

Hej!skriver av mig ikväll, mår inte alls bra…Har nu fått 6 ECT - behandlingar. Känner mig fortfarande psykotisk, förföljd och har vanföreställningar. Jag träffade mina barn idag, de har utvecklats och lärt sig så mycket som jag har missat på grund av att jag är inlagd. #67 tack!:) #68 tack! en intressant tanke att det kan bli ett bakslag när man väntar tvillingar och har mer hormoner i omlopp, jag mådde så bra under graviditeten och nu mår jag skit.

❤️

#69 Huvva, håller tummarna att det blir bättre för dig. Och detta kommer låta dumt kanske, men vet själv när jag mådde dåligt och började känna skuld för att jag inte var med när vissa saker hände. Kom ihåg att det är inte ditt fel att du inte är där just nu. Du kommer ha all tid i världen sen med dina älskade barn. Så försök undvika att lägga skuld på dig själv. För det du har gjort nu (att söka hjälp) är det bästa du kunde göra. Och det tar tid, men du kommer börja må bättre. 💟

#70, #71: tack fina ni. Det känns verkligen bedrövligt men jag förstår själv att jag inte är vid mina sinnes fulla bruk. Barnen har börjat vända sig på sidan. Allt det där missar jag….

Tar du vitaminer? Extra lätt att få brister efter en tvillingförlossning. Min vän kräktes enormt mycket under sin första graviditet och hon fick vanföreställningar och hallucinationer då. Senare fick hon tvillingar och hamnade i depression efteråt. Hon kräktes mycket den graviditeten också. Tror att näringsbrister kan påverka en hel del. Kram på dig!

Du kan väl be din man att dokumentera mycket av det som händer nu, om du tycker att det känns jobbigt att inte vara där så kan du ändå få uppleva det på video som exempel. Jag kan förstå att det känns jobbigt - men du behöver lägga energin på att Du ska må bra! För allas skull så får du prioritera dig själv! Kram

#73: jag tog vitaminer under graviditeten men inte nu. Får någon anti - psykos - medicin här på avdelningen och antidepressiv medicin men jag tycker inte att det hjälper. Mår skit och känner mig förföljd. Kram! #74: han skickade bilder på barnen men han blev irriterad på mig för jag trodde att barnen var döda, det såg verkligen ut så på kortet men han sa att de bara sov så jag får väl lita på det. :( kram

Hur mår du TS? :)

#76: jag är fortfarande inlagd, och får ECT två gånger i veckan. Jag är inte längre rädd för att jag ska skada barnen men jag mår fortfarande väldigt dåligt. Jag läste att man kunde drabbas av förlossningsdepression om man under graviditeten drabbades av sorg, och inom loppet på några veckor dog en kompis mamma hastigt i cancer och en annan kompis tog livet av sig vilket jag hade stora skuldkänslor för eftersom jag inte anade hur dåligt hon mådde. Det är hemskt men jag känner mig avtrubbad och irriterad på barnen när de gråter och är gnälliga. Min sambo är fantastisk och fixar allt själv, det har jag också dåligt samvete för. Jag har i alla fall inga overklighetskänslor längre.

Vad skönt att det verkar gå åt rätt håll! Klart det blir en stor påfrestning för dig att vara kring barnen när du själv mår dåligt. Man är inte mer än människa. Du har inte möjlighet att få permis ett dygn och typ sova hos mamma/pappa? Tänker att det kanske kan vara skönt med miljöombyte och bli utslussad innan du kommer hem till verkligheten?

#78: jo jag skulle nog kunna sova hos nån av mina föräldrar, men jag har så dåligt samvete för sambons skull och att jag har "lämnat" honom själv med barnen. Han är väldigt stöttande så det är mer som jag själv känner, att jag är otålig och vill bli frisk fortare. Imorn ska jag träffa barnen och sambon hemma hos min mamma, det ser jag fram emot. Sedan är det daga för ECT igen på fredag!

Skönt att det går åt rätt håll!

Jag är fortfarande inlagd. Har fått 12 ECT - behandlingar och äter maxdos av antidepressiv medicin men jag känner mig inte bättre. Det är jobbigt att träffa barnen och jobbigt när de åker. Någon som kan muntra upp mig med exempel på att de blivit bra från förlossningsdepression?jag har varit inlagd i två månader nu:-(

Stackare! Hur känns det att vara inlagd? Är det en miljö som bidrar till att du mår bättre tycker du? Får du annan hjälp än medicinering och ECT typ samtalsstöd?

#82: det känns jättejobbigt, särskilt när barnen är här och hälsar på och jag får se hur mycket jag missar i deras utveckling. Jag kan prata med personalen här men ingen kurator. Miljön kan vara lite jobbig, vissa andra patienter kan vara jobbiga så det blir stressigt att vara här. Idag ska jag hem på lite permission, hoppas verkligen att det går bra….

#83 håller tummarna för dig att permissionen går bra!

#83: tack:)

#84 menar jag:)

Hoppas att du kunde ladda batterierna lite med positiv energi nu när du varit hemma. Kram