Rent själviskt :) kände för det bara.

Kanske låter egoistisk men jag vill ha barn med den jag är tillsammans med för att jag vill ha någon att älska och ha hand om och som är en del av mig. Så härligt att se något som man själv skapat växa upp och bli en egen person med egna drömmar och förhoppningar. Och som kan vara med och göra världen bättre. Det är det jag tänker iaf. Kanske inte att jag kan gå över lik för att få ett barn. Men jag hoppas att trots min sjukdom så kanske jag en vacker dag kan få bli mamma. ☺

Jag tänkte att, vad fan, helt enkelt. Det jag komer att ångra på dödsbädden är nog inte det jag gjort utan det jag inte gjort. Dessutom hade jag en känsla av att jag skulle bli en bra förälder, vilket jag nu några år senare tycker mig ha fått viss bekräftelse på.

För att göra en lång historia kort, jag klarade ej av att göra abort…. (Å nej, jag ångrar mig ej)

Tack för alla fina svar hittills! Jag har precis som Ananse känslan av att jag är mogen att bli och kommer att bli en bra förälder ;)  och för att jag ska ha någon att älska som förhoppningsvis kommer att älska mig. Att kunna dela glädje och sorg med (förutom sin partner). 

Inget är kanske rätt eller fel i denna fråga? Skönt att jag inte verkar vara helt ute och cyklar :) 

Ser gärna fler svar, även om det stämmer överens med vad som tidigare skrivits.

#2 Ja jag håller tummarna för dig, min vännina har endrometrios och har gjort en ivf ganska nyligen. Bebis förväntas i juni!

För att jag alltid sett mig själv som mamma. Har så länge jag kan minnas längtat efter barn.

#6 Tack. Det kanske går hur smidigt som helst. Det vet man ju som inte. Går som på ganska mycket hormoner nu så något barn blir inte ännu gjort om jag säger så. Men jag hoppas på att slippa ivf. Skulle ju vara smidigt om det gick naturligt. ☺

Jag skaffade barn av rent själviska skäl. Jag ville ha barn, har alltid velat ha barn och var säker på att jag skulle bli en bra mamma :)

För mig känns det lite som meningen med livet, jag är en väldigt familjär (familjekär? Haha vad säger man?) person. Dock hade jag precis som du stunder då jag var mycket tveksam, men då var jag nog helt enkelt inte redo.

Säger som de andra; Har alltid sett mig med två barn, en av varje och ung och ensam med dem. Ingick liksom i min framtidsbild hur jag ville ha det.

Och sedan vill jag inte göra abort, så sonen kom till av våld - men var så välkommen och älskad av mig ändå.

Av egoistiska skäl Vi ville ha barn helt enkelt. Andra skäl är nog ovanliga för planerade barn, även om folk gärna vill påstå annat (däremot inte i den här tråden ser jag).

Jag gillar inte det minsta att man kallar det egoistiskt eller själviskt att skaffa barn, eller inte skaffa barn för den delen. Var och en gör väl sina val utifrån vad man tror gör en lycklig, visst?

Men för att en sista gång använda det så måste jag säga att skaffa barn var det minst själviska jag nånsin gjort, med tanke på vilka uppoffringar det krävt/kräver av mig och min sambo. Plötsligt blev en annans liv och välmående det allra viktigaste. Trots avsevärt sämre ekonomi (mycket mer utgifter), väsentligt mindre tid för egna intressen, dålig nattsömn (speciellt för sambon(mamman)) med mera, så är sonen det utan tvekan bästa som hänt mig. Han fyller mitt, min sambos och även våra föräldrars liv så mycket mer innehåll, glädje och lycka. Mening, helt enkelt. Det finns ingen jag älskar lika mycket, och lika kravlöst, som honom. ❤️ Ett till barn är på väg också i augusti om allt går väl. 🙂

Egoism behöver inte kopplas till något negativt, det mesta i livet görs av egoism, men det förhindrar inte positiva konsekvenser för andra. Vi är som art egoistiska, att acceptera det men vända det till något positivt är ett tecken på visdom i brist på bättre ord. Ett icke barn relaterat exempel. Jag ger ofta pengar till behövande, helt enkelt för att det får mig att må bättre.

Det är inte ens våra hjärnor som är egoistiska utan våra gener. Våra gener skiter fullständigt i oss, dom vill bara överleva själva, därför skriker dom åt oss att fortplanta oss. Sen kan vi gå och dö eller supa ner oss, tycker generna, bara dom har säkrat sin egen överlevnad.

Men så är vi ändå flockdjur. Det är i flocken vi överlever, så vi mår bra av att agera osjälviskt. Eller själviskt då eftersom vi trots allt agerar osjälviskt av själviska skäl… Eller framför allt för att våra själviska gener tvingar oss…

#14-15 - Jag håller helt och hållet med er, men ändå så används orden så gott som uteslutande i negativ/anklagande ton, och därför är jag så störd på att man använder det i den här frågan.

Jag och min man var överens om att för oss var barn meningen med livet. Jag kände att jag ville skapa ett liv tillsammans med honom, jag vill vara mamma. Jag tror att jag skulle ångra mig på ålderns höst om jag inte fått barn.

Nu har vi en dotter på 6 veckor.

Vi ville ha barn, min make skulle vilja 18 till! 😅😅, men det räcker med ett ,( tur att min man är nöjd ändå) 😚, har många syskon och två till är på g. Så sammanlagt 13 syskonskara, träffas regelbundet, ser inte att min dotter behöver en till för leka med. Hon har här kompisar, kusiner till Max! I hennes ålder, yngre, äldre.