Placerad i familjehem
Hej alla!
Jag har varit placerad i ett familjehem och tycker att det har fungerat riktigt bra har daglig kontakt med mina "föräldrar" från familjehemmet och trots att det har gått en hel del år sedan ja flyttade från dem så är ja ännu "pojken i familjen" Det hade vart trevligt och få kontakt med andra som bott i familjehem och höra hur ni har haft det under tiden som ni bott i familjehem. :)
![[postmortum91]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag flyttade till ett familjehem när jag var 14 år efter att min mamma dött i cancer och min pappa var missbrukare. Jag hade den otroliga turen att min barndomsväns moster och hennes man hade kontaktat socialen och erbjudit sig långt innan mamma dog, så jag behövde inte flytta till några helt nya människor, vilket var väldigt skönt.
Det jobbigaste att inte bo hos sina föräldrar var att hela tiden gå runt med känslor som man bar inom sig. Om jag frågade "får jag sova över där?" och de sa "nej" så vågade jag inte säga emot. Om det hade varit mina riktiga föräldrar hade jag vågat tjata, vilket kan vara en naturlig del av att få vara tonåring. Men att aldrig våga säga emot, eller våga ta diskussion var absolut jobbigast. Jag fann mig i saker jag inte tyckte var okej, just för att jag inte vågade säga annat. Dock var de fantastiska, så de gjorde inget fel. Det är väl aldrig lätt att flytta in till nya människor som har egna regler och helt plötsligt ska man förhålla sig helt till andra regler än vad man är van med.
Tråkigt att höra att du förlorade din mamma i Cancer.. och att din pappa hade dem problemen.. Det var ju skönt att du inte behövde komma till helt främmande människor som du inte alls kände till. Själv hamnade jag hos en familj som ja aldrig träffat förut men som gjorde klart en viktig sak för mig och som ja verkligen behövde få höra för att kunna börja om på nytt och jag kommer så väl ihåg dem orden än i dag - om du inte vill ha oss, så vill vi inte ha dig. Vi vill ha dem som vill ha vår hjälp.
Det kanske låter hårt men för mig gjorde dem orden att jag verkligen fick tänka till! Tyvärr så kände jag aldrig så för om ja frågade något exempelvis om ja fick göra något och dem sa nej så frågade ja så klart varför och sen förklarade dem varför dem inte ville att jag skulle göra de ja frågade om.. Och visst har de blivit en och annan diskussion men dem men de var ja inte van sen tidigare och fick lära mig att diskutera för att komma fram till något. Jag kom från en familj där regler knappt fanns så hos dem där det fanns regler kändes de bra för mig.. att få regler att anpassa sig efter. Men jag håller med dig det är inte så bara att flytta till helt nya människor och sen anpassa sig efter dem :)