De komplikationer du räknar upp är inte ett dugg vanliga! Det kan hända, men det är definitivt ovanligt!

Vad menar du med att hon fick föda sitt barn nästan helt själv? Man behöver egentligen bara sig själv, en barnmorska är stor hjälp däremot men så länge kroppen gör det den ska och allt flyter på så sköter kroppen sig själv :)

Kolla om det finns någon aurora-/mamma mia-mottagning där du bor, dom hjälper till med förlossningsskräck. Och prata med din barnmorska!

Alltså rent krasst men sant så kommer du inte undan en förlossning även om du skulle välja en abort nu. Du är så långt gången att du skulle få föda fram ditt döda barn helt enkelt. Så vill du ha barnet så behåll för allt i världen vännen! 🌺

Auroramottagning rekommenderar jag också, och sluta läs skräckhistorier på nätet. Det som kommer att skydda dig bäst från skador är din förmåga att slappna av och låta kroppen jobba under förlossningen nämligen. 🙂

Jag sprack under min förlossning, det gjorde inte ont! Det är lätt att föreställa sig, men f*n vad fel det blir. Det bränner i skinnet javisst, men inte mer än så. Själva känslan av att föda fram beskriver jag bäst som att kräkas med underlivet.. du vet när man är magsjuk och håller på att hulka på tom mage. Man måste bara få ut nåt men det kommer inget, och inte kan man hålla tillbaka. Sen kommer bebisen 😛 Det kändes inte som att skita ut en soffgrupp, inte ens i närheten.

Det fotograferades en del under min förlossning, och när jag såg bilderna efteråt höll jag baske mig på att stupa baklänges så jävligt det såg ut! Blod, söl och elände överallt! Gjorde det ont? inte nämnvärt. Hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle se så dramatiskt ut eftersom det kändes så lindrigt mot det jag hade föreställt mig.

Det som var ohanterbart för mig var värkarna de sista centimetrarna, då jag blev igångsatt med dropp och inte tog EDA från början. Sen födde jag prematurt, min grabb var såpass liten att han kom ner och tröck på vid 4cm och ville ut.. Den smärtan bedövar dom inte. Men utdrivningsskedet, det var en baggis.

Det bästa av allt? man glömmer väldigt lätt det jobbigaste efteråt 😉 och lustgasen är bra att hjälpa till med den biten.

Att föda barn är verkligen det absolut häftigaste jag har varit med om :) WOW Men visst hela jag sprack… efter barn nummer två opererade jag mina skador, det blev inflammerat… jag fick en tillfällig stomi under 1 år… Sen var det läkt och dom opererade bort stomi. (nu gjorde jag en mycket lång historia extremt kort)  Idag  är jag färdig och resultatet blev att 25% av "rump" muskeln är död men det är snyggt där nere igen, lite svårt att hålla pruttar och lösare avföring… fult ärr på magen… Det har varit en mycket svår och smärtfylld resa… Men detta är bara min historia :) dom allra flesta går det faktiskt BRA för :)

Angående din kompis så alltså även om man är ensam i rummet så är man övervakad. Jag var ensam (utom mitt medhavda sällskap) större delen av tiden, men så rasslade det till och vips var det folk lite överallt. Bebisen mådde dåligt av att stå så länge med huvudet i förlossningskanalen. Det var läkare, barnmorskor, undersköterskor och allt möjligt plötsligt.

Jag tycker inte man ska tänka "det händer inte mig…" Ta reda på fakta istället för hur du kan underlätta och förebygga… 

Som jag skrev tidigare är det en magisk upplevelse som jag inte skulle vilja ha ogjord… det gör ont men inte mer än vad du klarar av :)

Kontakta mottagningen som nämns ovan. Och ta inte ut något i förskott kan jag råda. Ingen kan säga hur det blir för just Dig. Det tar man då det kommer. Jag har haft underbar personal båda ggr. Denna senaste är färskt i minnet + att jag har journal nu. Födde ett barn stilla i sätesbjudning. Hon fastnade med armarna och det gjorde vansinnigt ont då BM tog tag och särade på mig. Men, det gick bra. Sprack inget denna gång heller och blödde 0.5 dl blod vid förlossning. 2 dl med moderkakan. Gick och kissade utan problem två timmar senare. Då hade också livmodern dragit ihop sig i navelhöjd. Vanligt ont som man har vid eftervärkar, sedan fick jag livmoderinfektion. Det är inte vanligt, men med penicillin så gav det sig snabbt. Såna här historier ska man inte lyssna på. De har funnits i alla tider och stämmer så sällan.

Jag blev klippt efter att Joel fastnade med näsan i en hudflik inuti mig. Kände inte när de klippte och kände knappt när de sydde ihop(fick bedövning då). Jag märker att jag ser annorlunda ut. Man ser att jag fött barn om man börjar studera. Maken märker ingenting. Sexet fungerade fint några månader efteråt bara ärret hade läkt ordentligt. Värkarna gjorde ont men mina gick från 0-100 på 10min då jag blev igångsatt. Så jag tror chocken gjorde det värre då och jag kunde inte slappna av alls. Men sen fick jag eda… Den timme jag krystade utan värkmedicin har jag inget speciellt minne av. Jag var rädd för att inte förstå när man ska krysta. Men kroppen vet och när du ligger där så bara gör du. Naturligaste saken i världen liksom. :)

Jag skulle säga så här att det är väldigt vanligt med skador av något slag kring en förlossning 9/ 10 får någon grad av bristning( kroppen är tänkt att fungera så att den ska brista lätt för att få ut ungen och sen läka lätt, väldigt bra läkkött där nere) 15-20 % får kejsarsnitt osv. MEN svåra skador och skador som ger men under en längre tid är som tur var ovanliga. 

Jag var oxå jätterädd för förlossningen och skador efteråt. Vill tipsa dig om en jättebra bok som hjälpt många rädda. Föda utan rädsla av Susanna Heli, det är viktigt att du inte blandar ihop den m,ed Föda utan smärta som är en annan mycket sämre bok. 

För mig fungerade det oxå att acceptera att jag var livrädd men att trots det ge mig fanken på att jag skulle föda som ett fullblodsproffs. Tävlingsinstinkten och perfektionisten i mig tog liksom över och jag var superfokuserad under förlossningen. Trots att det inte var helt enkelt och slutade med snitt var jag supernöjd efteråt eftersom jag inte varit rädd någon stund under förlossningen.

#7 På tal om att inte förstå när man ska krysta.. jag hade precis blivit undersökt och var inte helt öppen än, när jag liksom från någon annanstans hör mig själv säga att det trycker på nu, nu är det dags! Eh jaha tänkte jag, men jag blev ju nyss undersökt, jag är inte helt öppen än! Sekunden efter hör jag mig själv bröla som jag vet inte vad! Hahaha! Det bara kom! Jag skulle minsann vara tyst jag… Mmmhum, tror min hals inte läkt riktigt än såhär 1 månad efteråt 🤪 Efteråt noterade jag att hela personalstyrkan hade öronproppar.. 😊 min enda tanke var "vad i helvete…" sen sket jag i resten och brölade på med vilje 😃

Först och främst grattis till din graviditet och att du inte är rik eller har stor villa spelar ingen som helst roll så länge du älskar ditt barn och gör ditt bästa.

Jag tillhör en av dom som sprack enormt mycket, sprack hela vägen och fick en sfinkterruptur där hela ringmuskeln gick av. Jag kan ärligt säga att jag inte kände någon smärta när det hände bara att det ritshade till och nånstans noterade jag att oj, där sprack jag nog.

Under själva förlossningen var jag ensam ibland, men det var inget jag noterade det heller. Mannen jobbar på båt så han kom inte förrän i slutet.

Dottern kom inte ner ordentligt så dom fick ta henne med sugklocka tillslut, därav att jag sprack så mycket tror jag. Minns ingen smärta när dom satte klockan heller, mer än att dom tappade första på golvet och jag tänkte "klantar" ;)

Efter förlossningen fick jag åka ner på operation direkt och fick ryggmärgsbedövning och blev sydd. Kändes inget alls men förlorade en hel del blod så jag var lite matt efteråt.

Första dagen efter fick jag massvis av smärtstillande så frånsett att jag var lite öm när jag satte mig var det inga problem. När jag kom hem räckte det med enstaka Alvedon dom första dygnen, att gå i trappor var inget problem  och inte heller att gå ut på promenad. Mindre än en vecka efter förlossningen stod jag och kokte 20 kg kräftor utan problem :)

Tittar jag med spegel nu så syns det inte ens var jag blev sydd, har inte ont av det alls. Har inga problem med att hålla urin, gas eller avföring. Kan göra allt idag som jag gjorde innan utan problem så det behöver inte vara hemskt att få komplikationer vid förlossningen. Kroppen är otrolig på att läka och gjord för att kunna få barn.

Har du några frågor angående mina komplikationer så är det bara att fråga på.

#9 jag skulle också vara en tyst filur. Erm.. Jaaa lite sådär gick det med det. Men inte sjutton behövde don öronproppar ;) #10 att du berättade om dina komplikationer så öppet hjälpte mig. Jag kände att den där tråden på familjeliv kanske inte berättar hela sanningen. Man kan spricka mycket och ändå ha det bra efteråt. Så tack för det :)

#10 Åh vad glad jag blev att höra om nån som fått så omfattande skador och som inte har några men idag! Det är jättebra att förlossningsskador har börjat uppmärksammas mer, men det känns som att det mest är skräckhistorierna där kvinnan fått stora men som lyfts fram. Att höra att man kan få total ruptur utan bestående men gör att min "rädsla" för större skador blir lite mindre :)

#11 och 12 Vad glad jag blir att höra att min historia kan hjälpa er och andra :)

Jag upplevde det inte som så stor sak att jag faktiskt sprack så mycket. Efter 1 månad kände jag inte av det längre över huvud taget. Jag kunde slänga mig ner på en stol utan att vara det minsta öm då.

Att gå på toa var inget problem efteråt heller, var lite rädd för att göra nummer 2 i början. Men efter typ 2 gånger märkte jag att det var inget problem och sen glömde jag bort det.

Har inte haft problem med sex efteråt heller. Kändes lite ömt i början bara, men det gör det nog mer eller mindre för alla.

Jag tycker inte man ska skrämma upp en förstföderska med en massa info som låter skrämmande! Vet du vad, anonyma trådskapare och förstagångsmamma! Naturen kommer hjälpa dig! Du kommer veta när det är dax och du kommer att förstå vad som ska krävas av dig när du väl är där. Efteråt kommer du inte bry dig om nåt annat än din bebis. Jag har tre barn, två födda utan bedövning vilket jag varmt rekomenderar för då har man full kontroll över sin kropp. Första barnet med ryggmärgsbedövning vilket jag aldrig skulle vilja göra om. Lite skavanker hör och där men det hör till. Inga större bekymmer efteråt och har sex och bajsat inte mer än på toa 😜👍 Lycka till med bebisen! Njut!

Jag håller helt med #14. Sitt inte och läs en massa skräckhistorier. Det gör mer skada än nytta. Du kommer klara detta galant och om det skulle bli problem så har du experter (barnmorskorna) runt omkring dig. Njut istället av graviditeten och OM det skulle vara så hemskt som man ibland får läsa om så  kan man ju undra varför det ens föds några barn alls i världen. 😉 Tänk istället på alla som det går bra för och som har en fantastisk upplevelse att se till baka på. Det vanligaste r ju trots allt att det går bra och många vill ju också ha fler barn. Så , sååå farligt är det faktiskt inte. 
Du kommer kunna fixa det och be om att bli klippt istället om det är trångt. Det känns inte alls och det kommer att bli lättare att sy ihop dig efteråt då sårkanterna är jämna.
(Jag själv blev klippt vid första förlossningen barn 1: (3,3 kg). Då jag fick barn 2:( 4,1 kg) och som alltså var större behövde jag inte sys alls. Barn 3:(3,7 kg) fick jag endast två små inre sprickor där endast det ena behövdes sys med något stygn)

#15 Nu förtiden klipper de inte om det inte verkligen behövs då det tvärt emot vad du skrev har visat sig att det läker bättre om man spricker av sig självt. Kroppen är liksom konstruerad på det viset. Det ska spricka lätt och det ska läka lätt av sig själv.

#16 Fast nu har jag läst någonstans (jag minns tyvärr inte var) att man  börjat fundera på att börja klippa igen. Det verkar inte som om att de är riktigt säkra på vad som är bäst. Det beror säkert på hur studien är gjord. Där jag läste stod nämligen att man sett flera svårläkta sår pga av detta. Jag tänkte på att vid andra typer av sårskador vill man ju ha rena, raka kanter.

#16 okej. Ja då får man helt enkelt hoppas att personalen är påläst och har den mest korrekta senaste infon. I vilket fall som så är det ju bra läkkött och även om man skulle höra till den minoritet som får långvariga problem går nästan allt att fixa till i eftrerhand. Problemet är ju att många kvinnor lider i onödan i det tysta istället för att kräva hjälp om man t.ex blir inkontinent eller har besvärande ärr. Man ska inte behöva ha men av att ha fått barn men då måste man själv se till att få hjälpen.

#18 Håller med hela vägen ut. 👍Det är så himla rörigt med alla dessa olika forskningsrapporter. Och vi som skriver här är till största delen amatörer som har "hört" det ena eller det andra.😉😃

Och som du skrev. Det är en väldigt liten del som råkar illa ut under en förlossning och som får senare besvär. I de allra flesta fall går det bra.

Jag däremot tillhör en av de som vill uppleva en vaginal förlossning , att få uppleva kroppens egna kraft men trots kraftiga protester från min sida så kommer jag bara få kejsarsnitt. Detta är något som jag fått bearbeta eftersom jag har försökt vägra båda mina kejsarsnitt.Som en bm så fint sa "Har aldrig stött på någon som protesterat mot att få kejsarsnitt, många kämpar för att få det". Nu är det t om inskrivet att jag bara ska ha planerade kejsarsnitt och att det är livsfara med vaginala förlossningar för min del. Det jag vill ha fram med min text är att jag tror att varken kejsarsnitt eller vaginal förlossning är bättre eller sämre än det andra. Komplikationer finns med båda så jag hoppas du kontaktar Aurora-mottagning för bearbetning innan det är dags :)