Han är inne i ett utvecklingssprång nu, det är runt 8 månader och det märks ofta väldigt tydligt. Det är separationsångest det handlar om och jag tycker verkligen synd om en sån liten som måste ha barnvakt! Jag tycker inte att man lämnar ett så litet barn sådär…

Mamma berättade ett exempel för mig när jag var i den åldern och dom var på julbord. Hon kunde inte lämna mig en sekund till någon! Varken mormor, pappa eller storebror dög, det var bara mamma.

Instämmer med #1, det barnet ska inte behöva vara med en barnvakt, han är för liten. Tycker det är riktigt beklämmande att han ska vara såpass ledsen att han gråter sig till sömns bara för att mamma/pappa inte finns där.

Måste vara väldigt frustrerande att vara barnvakt när man märker att bebis inte mår bra 😕 

När jag läser att du varit barnvakt åt bebisen från det att han var endast 8 veckor så hade jag faktiskt kontaktat socialen i ditt läge.

Jag tycker inte man automatiskt ska utgå från att bebisen inte bör ha barnvakt utan fråga föräldrarna hur bebisen är annars. Är det en sådan bebis som  alltid blir övertrött och skriker sig till sömns om kvällerna eller är det bara med dig? Det kanske är rutinerna under resten av dagen som bör ändras eller så är bebisen bara en skrikigare individ eller inne i ett utvecklingssprång.

Är bebisen däremot inte gråtig med föräldrarna är det kanske läge att försöka få en bättre relation till bebisen medans föräldrarna är med så att den känner sig helt trygg innan ni är ensamma.

Jag tänkte mest på att man kanske inte bör lämna en 8 veckors med barnvakt regelbundet? Att bebisen nu är 8 månader är en annan femma, men ser man till helheten så finner iaf jag det skrämmande.

Nej alltså barnen mår absolut bra och det är inte fråga om någon vanvård alls, i inlägget tog jag inte upp stunderna då han leker och är glad och skrattar osv men ja, självklart känns det tungt när han gråter mycket. Det har ju aldrig somsagt varit frågan om några längre stunder utan oftast när mamman måste hålla möten osv dit han inte följer med. Hon är nog en riktigt bra mamma och de andra barnen är väluppfostrade och friska. Jag läste på internet och det verkar som om väldigt många lämnar bebisen till barnvakt (oftast morföräldrar eller syskon) vid några veckors ålder så tycker inte det är så illa, förutom att på dem (läste ett blogginlägg och bloggaren bad läsarna kommentera när de för första gången lämnade barnet till barnvakt och typ alla skrev att det gick bra) är det inräknat där att bebisen gråter lite under den tiden tror ni? Min kusin som har en son på 3 år tyckte också det lät otroligt hur de vågade lita på mig eftersom de inte kände mig tidigare (även om vi bor 20 mins promenad från varandra) men min teori är att när man är på fjärde barnet är man inte in i bebisbubblan längre utan vågar prova på mer saker och är mer säker i sin föräldra roll. Detta är bara baserat på mina egna erfarenheter. T. ex idag skulle jag barnvakta 3, när jag kom gick vi ut på promenad och vi gick till mitt hus, där hälsade vi på hunden och mamma och vi har inne i huset och kollade och då grät han inte alls utan utforskade. När mamma höll honom sålänge jag var på toaletten blev han lite oroligare, så iaf där såg man att han nog iallafall lite grann tyr sig till mig också. Sedan var det kalabalik när vi skulle gå hem tillbaka och han grät i intervaller i 20 min och att ta upp honom hjälpte inte, så när vi kom hem och han fortsatte gråta i ca 10 min smsade jag mamman och frågade vad hon tycker jag ska göra (skulle då ännu barnvakta 1,5h)och hon sa att jag kunde köra dit så skulle vi kunna vara i samma rum en stund. På vägen dit slutade han gråta när jag pratade intensivt med honom och då somnade han, så satt istället en timme i bilen med honom. När han sov. Sen gick vi bara till mamman. Nu i efterhand känns det inte lika allvarligt, men just när han gråter sådär mycket känner man sig verkligen maktlös.

#5 - Det är lång tid med ett par timmar flera gånger i veckan. Och du skriver faktiskt att han för det mesta gråter. Det är skillnad att låta släkt barnvakta, dom träffar man med jämna mellanrum ändå och känner på ett annat sätt. Jag tror att han kan koppla att när du kommer, försvinner mamma. Mamman är hans enda trygghet nu, det hör till åldern som sagt och det är inte rättvist att ta det ifrån honom.

#6 Jag tror inte att han skulle ha en annan reaktion ifall t.ex hans mormor barnvaktade honom, det är ändå inte hans mamma. Han vet inte själv vem han är släkt med och varför det skulle betyda något, eftersom han började se mig redan vid 8 veckors ålder. Dock stämmer det säkert att han kopplar att när jag kommer, går mamma iväg. Iaf ännu gråter han inte när jag kommer genom dörren och han fortfarande är med mamma, det vore nog droppen tror jag! 🤐Somsagt, ibland håller han sig endast några minuter innan han börjar gråta och ibland går det 1 timme. Det har aldrig hänt att han gråtit 100% av tiden, räknar inte med sovning. Men ja, ibland är nog gråtandet en en fjärdedel eller hälften av de två timmarna jag barnvaktar. 

När han var 8 veckor barnvaktade jag endast 1h 15 min per gång och i genomsnitt 2 gånger per vecka ungefär. Jag tror inte att han gråter så mycket "normalt" på dagen av vad jag har hört… eller ja faktiskt har de äldre barnen sagt att pappan sover i ett skillt rum(han har långt till arbetet och börjar riktigt tidigt=behöver sömn) pga. Edwin. Det tolkar jag som att han gråter på natten?

Angående ålder då är det i många länder väldigt vanligt att redan 6-8 veckors bebisar lämnas till en okänd barnvakt för att föräldrarna måste jobba. Joel var hos farmor redan som väldigt liten och det har gått bra.

Min kusin jobbar i Stockholm och där lämnar vissa bebisarna när de är runt 6-7mån på dagis. Är ju privat givetvis och föräldrarna är väl såna med karriär och så…

I Polen har man ledigt 5,5 mån när man får barn, tror jag det är. Är väl många runt om i världen som bara har rätt till 6 mån ledigt med barn.

Jag har har tre barn och skulle inte vilja lämna bort någon så liten. Men alla är olika och vi vet inte vad det är som är viktigare. Holly är 10mån nu och hon reagerar på allt och alla. Är bara jag som är bra eller henne far. Även såna som hon träffar flera gånger i veckan får inte ta i henne. Släktingar lika så…

Kanske du kan komma dit och leka utan att passa när mamman är hemma? Ett barn som gråter är hemsk och kan man inte lugna det måste det ju vara riktigt tungt. Att du frågar visar ju att du bryr dig och det är ju bra.

#7 - Det jag syftar på var att du skrev i #5 att du läst på internet att folk lämnar barnet till mor- och farföräldrar. Och dom träffar man oftast annars också. Det var så jag menade. Barnet är van vid att ha dom omkring sig, även om han inte vet vad en släkting är.

Vid 8 månader är många bebisar otroligt mammiga och får stor separationsångest om mamma inte är där. Blir bättre vid 10-12 månader. Men jag tror det är bra att få bli lite "mätt" på mamma i den åldern. De ska inte behöva vara otröstliga mer än kortare stunder, helst. Bästa sätten att trösta är nog distraktion, försöka få in tankarna på ett annat spår. Kan kanske vara värt att försöka ta med något nytt och spännande när du kommer. Muta med mat - något gott men inte onyttigt. Sjung glada sånger.

Känns lite som att både mamman och pappan fokuserar mer på sina jobb/karriärer än de barn de har. Visst att de är väluppfostrade och friska men barnen behöver väl sina föräldrar ändå.

Kan vi inte försöka ge TS lite tips istället för att klaga på mamman i familjen? Hon har faktiskt ingenting att säga till om huruvida mamman ska jobba eller inte. Det är en känslig period i livet för barnet, men det betyder inte att man är en dålig förälder för att man inte gör det enligt 'textbook'.

Men är det inte mammans eller pappans jobb att hjälpa barnvakten med att ta hand om deras barn? Det är väl föräldrarnas "jobb" att se till att barnen funkar med barnvakten och tvärtom.

De tillbringar jättemycket tid med sina barn, men de flesta behöver ju avlastning ibland om man har fyra barn (i höstas for de på promenad en timme 15 min medan jag barnvaktade de fyra barnen och mamman jobbar somsagt endast några få timmar i veckan(kanske 7 timmar) så jag vill inte påstå att de endast satsar på karriären (pappan har nyss fått ett nytt jobb och kan inte ta ledigt nu direkt heller och anser inte att det behövs) men ja, de vet nog om att Edwin gråter rätt mycket och de säger att det inte är någon fara eftersom bebisar gråter men att jag ska ringa om det Blir för mycket gråt. nu på senaste tiden har hon tagit med honom så mycket det går. Snart blir han 9 mån så kanske han sa småningom börjar få mindre separationsångest.

#15 - Bebisar gråter av en anledning, det är inte något man kan säga "det är ingen fara" om. Separationsångesten kan hålla i sig länge och du måste prata med föräldrarna om detta!

Om Edwin lider av separationsångest fattar jag inte varför hon är borta från sitt barn alls? Det låter så sjukt i mina öron. Man lämnar väl inte bort sitt barn om man vet att det mår dåligt, som det borde göra vid ångest? Sen spelar det ingen roll hur länge eller hur ofta. Tycker hon eller han ska prioritera om lite just vid denna perioden för sitt barns skull. Inte bara tänka på sitt egna.

Men det är inte alltid mamman kan ta med sina barn. Är väl bättre att hon har en barnvakt då och då istället än att ha en på heltid eller t.o.m sätta på dagis. Tänk på att i tex. Finland är det fullt lagligt och accepterat att sätta 9månaders barn på dagis. Så jag tycker vi slutar klanka ner på familjen och istället försöker komma på tips för att hjälpa. Jag tror att ts behöver vara där tillsammans med mamma och pappa mer. För det blir lätt en ond cirkel när barnet vet om att ts betyder att mamma åker. T.ex. kanske äta lunch eller vara ute i parken tillsammans.

Det är så lätt att säga att folk ska prioritera sina barn över sitt jobb. Men det finns faktiskt gott om familjer där det skulle innebära att man inte hade pengar till mat månaden ut om man prioriterade så.  Alla har inte ett val! Tänk på det innan ni kritiserar.

Om jag var i din situation skulle jag försöka få in en "rutin" om att du även är med barnen när en förälder är hemma framför allt under dagtid. Då får barnet enklare att skapa en relation med dig utan att behöva oroa sig om att blivit lämnad ensam med dig. Sen är det ju så att barn har de dagar och kvällar när de är otröstliga, men då ska du inte ta det så personligt utan fokusera på att fixa distraktioner - kanske läsa en bok, sjunga en sång.

Det finns tyvärr inte några facit för barn och det spelar oftast ingen roll vem som har hand om dem, ingen blir en sådan trygghet som mamma och pappa. Tryggheten växer ju mer du är där och han växer ifrån denna period i sin egen takt.