Han kanske borde utredas ifall han kan tänkas ha någon form av diagnos? Fast samtidigt låter de konstigt att han inte har några problem på skolan.. hmm.. jag önskar jag kunde hjälpa men jag hoppas innerligt ni hittar en lösning! 🌺

Jag känner igen mig själv då jag var liten och även ena systersonen i det du beskriver. Har det gjorts någon NPF-utredning på din son? 

Själv har jag diagnoserna autism & adhd och systersonen har adhd. Är inte helt ovanligt att det är föräldrarna som upplever problemen medan det i skola, mm inte alls syns lika mycket, är inte heller säkert att en kurator som inte är specialiserad på just det området upptäcker det heller.

Oavsett orsak till problemet så hoppas jag att ni finner en lösning som fungerar både för er och sonen.

Det är inte alls ovanligt att barn är som ett helt annat barn på dagis. Det är en helt annan miljö. Hemma är de trygga och vågar släppa fram allt. Sen kan det vara så att din son kämpar med ditt beteende på dagis så mycket att han sen inte orkar mer. Ni behöver absolut hjälp utifrån för allas skull. Nu vet jag inte vilka hjälpsystem ni har i Sverige men det borde dagvård/skola veta. Här i Finland har vi familjeskola som drivs av special pedagoger där hela familjen går tillsammans. Kanske nått liknande finns i Sverige?

Tack för era kommentarer. Känns inte som han har någon diagnos. Det är mest jag som har problem. Har är väldigt lång, redan ca 140 & jag 163. Jätte duktig i skolan i både matte & läsning.

När han var yngre daltade min man mkt med honom. Pappan. Han fick som han ville i egentligen allting. Medan jag alltid har varit den elaka. Det senaste året har pappa fått problem. Så äntligen börjar han förstå hur jag har haft det i 6 års tid. De pratar mkt i skolan om hur man ska behandla andra & vi försöker också göra det. Har även ljugit för oss & tagit saker från farmor.

Ibland undrar jag om vi ställer för höga krav. Hjälpa till att plocka fram på köksbordet. det ska även 2-åringen göra i den mån han kan. Plocka tillbaka sin tallrik. Inte springa eller skrika inne. Det kan man göra ute. Bor i villa med trädgård. Inte slåss. Städa sitt rum med vår hjälp om det inte är för stökigt. Vi läser böcker varje kväll för honom.

Jag jobbar hemifrån så barnen behöver inte vara iväg på dagis & fritids så länge.

Jag har inga handfast råd att ge men försök se det som en kärleksförklaring att han vågar släppa fram sina dåliga sidor inför dig som han är mest trygg med. Du har ju uppenbarligen gjort ett bra jobb med uppfostran eftersom han uppför sig mkt väl när han är borta.

#5 Tack. Men även om det är ett tecken på att vi uppfostrat honom rätt så orkar ja inte mer.

Jag funderade på det i veckan Tänk om jag skulle förklara detta beteende för en helt okänd. Inte säga att det var ett barn. Då låter det som ett väldigt ohälsosamt förhållande. Men det är min älskade son. Det kanske bara hände små saker. Men efter 6 år är tålamodet slut. Mannen brukar undra varför jag inte har samma tålamod & är lika duktig med barnen som hundarna. Jag har utbildning inom hund. Men barnen får jag lär mig med tiden..

En vän till mig som har en kronisk sjukdom, EDS, var väldigt "jobbig" som barn eftersom hon jämt hade ont. Klagar han över smärta någonting?

Annat du kan prova eftersom han är så pass stor är att sitta ned när han har en bra stund och fråga vad han vill att ni ska göra för att det ska bli mindre bråk och gråt.

Vi ska nästa vecka träffa skol läkaren eftersom han inte kan gå normalt. På tå eller yttersidan. Jag har själv problem med fötterna pga mina sjukdomar. Tänkte ta upp detta med värken. Han säger att han har ont i bla benet, ryggen osv. Men dessvärre, eftersom han har ljugit för oss innan så vet jag inte om det stämmer eller om han säger så för att få uppmärksamhet. Har även nämnt min oro för pappan. Att han har fått ärva min skit.

Igår var det en bra kväll. Vi hade köpt lite nya möbler & han hjälpte mig flytta & fixa. Behövde inte ens be honom om hjälp :)

Min man tror att pga min stränga uppväxt så har jag svårt när tempot & ljudnivån höjs här hemma. Det gick så långt att jag bröt all kontakt med min mor. Känner ett starkt avsky för henne.  Mina barn vet inte att de har morföräldrar. Min värsta mardröm är att jag ska bli som min mor mot mina barn. så jag försöker stänga bort mitt förflutna & ge barnen den uppväxten jag hade velat ha.

Har du varit mycket ensam med honom genom uppväxten?

Jag kan relatera till det där med att ha aktiva barn och själv vara svag då jag också är sjuk och väldigt svag. Har en mycket aktiv 2-åring, som jag nästan aldrig är ensam med, och är jag ensam med honom så är det oftast på hans rum och så sitter vi och läser eller bygger lego typ. För ett tag sen skulle jag hämta honom på förskolan, vilket min man annars alltid gör. Hur som helst så vägrade han sitta i barnvagnen och jag klarar inte av att tvinga ner honom i den, så vi försökte gå hem, det är typ 200 meter. Situationen var i princip omöjlig. Min son springer hit och dit, försöker plinga på dörren till alla grannar, springa in på andras tomter, osv osv. Det enda sättet för oss att komma hemåt, samt inte störa grannarna, är att jag får bära honom, vilket jag inte klarar egentligen men jag fick lov att göra det korta bitar, sen sprang han iväg hit och dit. Jag blev självklart arg, förtvivlad, gråtfärdig. Men det är hopplöst att få en vild tvååring att förstå att han måste göra som mamma säger. Det som behövs är ju någon som har styrkan att hantera honom, bära honom om det behövs, eller sätta ner honom i vagnen trots att han inte vill (vilket jag försökte men det gick inte för mig). Den natten sov han oroligt, vaknade tidigt. Jag var övertygad om att det berodde på att han fick se en sida hos mig som han inte var van vid, att jag blev så arg och förtvivlad och ryckte i honom hela tiden. Som tur är var detta ett undantagsfall. Jag kan vara med min son på mina villkor för min man finns i närheten.

Jag tror att barn verkligen behöver växa upp med en visshet att deras föräldrar klarar av att hantera deras utbrott och deras vilja. Föräldrar är till för att sätta gränser och hantera allehanda situationer på bra sätt. Tyvärr är det ofta svårt att klara av det om man är svag. Det hjälper i många situationer inte ett skvatt att jag säger till min son vad han ska göra, han behöver någon som lyfter undan honom, som bär honom till bilen osv. Finns inte den där vuxna personen som klarar av olika situationer så tror jag det skapas en väldig otrygghet. Man brukar säga att barn trotsar för att hitta var mammas och pappas gräns går. När de väl hittat gränsen blir de trygga och lugna och kan sluta trotsa för en stund. Men är man svag är det svårt att markera vad som gäller många gånger, speciellt när barnen är små. Nu är din son ganska stor men han har väl vuxit upp med känslan att du inte klarar av honom, helt enkelt, han kanske fortfarande letar efter din gräns, att han får känna tryggheten i att du är förälder och han är barn.

Det jag försöker komma till är att jag tror din man behöver involvera sig mycket mer. Det är inte bra att du blir ensam i så många olika situationer som blir övermäktiga för dig. Både du och din son blir uppätna av den stressen. Min tro är att barn behöver en fast hand. De behöver inte våld eller ilska eller tjat och skäll, men de behöver någon kärleksfull och stark person som visar vem som bestämmer. För min man hade det inte varit svårt att få hem sonen även om han inte ville sitta i vagnen (han brukar ändå alltid bära honom hela vägen), men när jag skulle göra det så involverade det "våld", ilska, tjat och skäll, för att jag var för svag.

Det är ju inte så bra om du är den svaga som försöker vara stark och din man låter sonen få som han vill. Då blir bördan på dig bara ännu större. Din man får lov att ta ett större föräldraansvar helt enkelt. Ni får fundera över hur ni ska lösa det i vardagen. 

Sen är du helt ovärderlig som mamma även om du inte alltid räcker till. Du behöver bara få möjlighet att umgås med dina barn lite mer på dina villkor, så det blir mindre stress, mer kvalitet. Så kan ni bonda med varann bättre. Umgås med barnen i situationer där du känner dig trygg. Låt pappan ta de andra situationerna.

(Jag har en 6-årig tjej också, men med henne har det gått lättare då jag mått bättre när hon var liten)

#4 Jo, på det du skriver låter det verkligen som en diagnos. Som en ren kopia av en autistisk pojke vi har i släkten. 
Bara för att man har en diagnos betyder det inte att man inte kan vara duktig i skolan. Oftast är de med ex. aspergers mycket duktigare i skolan än andra barn.
Även med en diagnos så kan han vara snäll, duktig & lugn i skolan.
Men orken tar slut och ni behöver verkligen kolla upp detta med en kunnig psykolog och ev. göra en utredning. För ert eget bästa.

Att han går på tå är vanligt vid autism.

Och jag var sådan sm barn, Jag slogs och skrev och bråkade och var hemsk mot mamma, men borta exemplarisk och som ett ljus.

Att jag var lugn i skolan berodde på detta schema vi hade. jag visste vad och när vi skulle göra vad. Hemma fanns det inte och jag hade inga ramar, jag visste inte vad som skulle ske och jag behövde förberedelse  förväg och gå igenom vad som skulle göras. Jag gillade inte förändringar och krav klarar jag än idag inte av. Det var kaos i mitt huvud. Jag gick runt med ständig stress och rastlöshet i min hjärna på grund av att inte veta vad som förväntades av mig,

28 år var jag när jag fick min Aspergers Syndrom-diagnos. Jag hade behövt den senast vid 11 års ålder, för sedan bar det av även utför i skolan.

Att gå på tå som liten 2-3 åring är normalt det är först efter det som det kan tyda på nått annat. Bara för att klargöra :)

Nu har det varit lugnt några dagar.

Min man/pappan har alltid tagit ett stort ansvar över barnen. självklart jobbar han. Men det måste man göra.  Har även mkt hjälp av farmor & farfar. På onsdag är det dags att träffa skol läkaren. Ska ta upp mina sjukdomar då dessa kan gå i arv. Har fått mina utav mina föräldrar.

Jag rekommenderar starkt att du boka en tid med en psykolog med/till sonen. Det skulle kunna hjälpa er enormt! Det är oftast bäst att träffa en psykolog när barnet är ung eftersom då har man lättare att fixa problemen! Lycka till.