Smilas blogg!

Tankar från en som genomgår provrörsbefruktning

2008-02-08 09:25 #0 av: Smila

Välmenande råd i all ära...ibland slinker det ur saker som inte borde sagts... Men det är inte alltid så lätt att som anhörig eller vän veta hur man bör bemöta ett par som man vet har svårt att få barn. Även om man inte misstänker något problem bör man kanske välja sina ord med försiktighet, eftersom det ju är så vanligt att par har svårt att få barn... Och hos 2/3 finns det ett konstaterat fel hos någon eller båda av parterna och då är det inte bara att *slappna av*...

- Slappna av så ska ni se att det ordnar sig!
- Äh, det är väl bara att adoptera!
- Det finns andra värden i livet!
Grabbar emellan -Höhö, kan du inte simma heller?
- Vet ni inte hur man gör?
- Öva så går det bättre...
- Ni kan väl skaffa hund?
- Jag vet inte om jag tycker det är etiskt rätt...
- Ska inte ni skaffa barn snart?
- Du kan vara glad som slipper gå upp klockan sju på lördag bara för att ungarna vaknar!
- Det är väl bara att byta ställning...
- Det är det FÖRSTA hålet!
- Jag känner en som inte kunde få barn, och dom ......bla bla
- Du kanske inte vet hur man gör? Ska jag be min man ringa upp dig och berätta?
- TÄNK INTE PÅ DET!
- Använd kudde under rumpan!
- Knip...
- Idag kan de ju iallafall behandla dig, tänk för tio år sedan...
- Barn är väl inte allt i livet..?
- Du kan låna mina barn, speciellt på helgmorgonarna!
- Tänk va mycket pengar ni får över!
- Öh, deppa inte, du slipper hudbristningar!
- Du ska se att det kommer när man minst anar!  
- Så fort du slutar tänka på barn,så hände det säkert av sig sjävt!
- Har man inte råd att bekosta sin egen behandling så borde man inte heller tänka på att skaffa barn, för det om något behövs en stabil ekonomi...
- Planera något som inte går att ställa in, då blir du gravid!
- Jag har en arbetskamrat vars grannes systers bla bla bla och sedan blev de med barn!
- Vad väntar ni på? Det är så ROLIGT att få barn (från ovetandes)
- Njut så länge ni inte har några, man blir så bunden osv (okej, ge mig dina då!)
- Jag hann knappt sluta med mina p-piller, så blev jag gravid. Du spänner dig för mycket.
- Adoptera så ska ni se att ni får ett RIKTIGT barn sedan. (Vad är då ett adopterat barn?...)
- Att föda barn är det värsta jag har varit med om, det gjorde så jävla ont. Var glad att du slipper.
- Har du provat att äta vitaminer?
- Skaffa barn, tänk på vad du gör. Tänk på att du låser dig i 18 år.
- Du som är så ung, du har ju hela livet på dig att skaffa barn
- Kanske ska du köpa lite sexiga underkläder...?
- Jaha, er son är ett IVF barn? (nä, han är ett _barn_...)
- Jag tror vi ska skaffa barn i April för då kommer barnet lagom till somaren och då kan Olle och jag vara lediga ihop (när du vet att jag försökt bli gravid i 5 år kanske det är bättre att diskutera *skaffar-planerna med en annan vän?)
- Nä, jag skyddar mig inte. Jag får väl göra abort om jag skulle bli gravid (

SAKER MAN GÄRNA VILL HÖRA

Att du är genuint intresserad av hur det går till och hur det fungerar med IVF. Men fråga inte samma fråga fem gånger för det får en att känna att man är en slags sensation, ngt som avviker. Anhöriga kan läsa på om IVF och så kan man kanske föra ett samtal om hur behandlingen går till- ofta är det ju det man funderar på mest själv.

Om du frågar hur det är bör du också vara beredd på att ta att man inte alltid mår så bra- det är en berg- och dalbana att vara ofrivillgt barnlös, man gråter mycket ibland... Om du frågar så låt mig och min man välja hur mycket vi vill berätta. Kanske är det naturligt att vi vill berätta mer för våra närmaste än för en arbetskamrat till exempel.

VILL DU FÖRSÖKA FÖRSTÅ HUR MAN KAN KÄNNA DET?

Jag vill gärna dela mina känslor angående ofrivillig barnlöshet med dig, för jag vill att du försöker förstå min kamp. Denna kamp har väckt starka känslor inom mig och det kan vara lätt för andra att misstolka det jag visar utåt. Genom att dela med mig av mina tankar hoppas jag att jag själv blir bättre på att klara av min kamp och att du kanske kan förstå mig lättare.

Kanske skulle du beskriva mig så här: fixerad, deppig, hjälplös, avundsjuk, allvarlig, orolig, aggressiv, lättirriterad och cynisk. De ord jag vill sätta på mina känslor är förvirrad, stressad, rädd, ensam, skyldig, arg och ledsen.

Jag känner mig förvirrad, för jag har alltid trott att jag var fertil. I alla år har jag skyddat mig för att undvika att bli gravid och när vi nu vill ha ett barn så visar det sig att det inte går.

Jag känner mig stressad. Vi försökte få barn en lång tid innan vi var tvungna att inse att vi hade problem. Efter det fick vi vänta för att få tid hos doktorn, för att få tid för den ena undersökningen efter den andra, för att vänta på provsvar, för att vänta på mensen, för att vänta på rätt dag i menscykeln... tiden går och jag blir äldre. Kommer jag någonsin hinna bli mamma?

Jag är rädd. Allt känns plötsligt så osäkert- kommer vi att få reda på att vi aldrig kan bli föräldrar? Tänk om någon av oss har en allvarlig sjukdom? Vilken medicin måste jag ta? Kommer jag få biverkningar? Vilka undersökningar måste jag gå igenom? Kommer de att göra ont?

Jag känner mig ensam. Jag blir ständigt påmind om att vi inte fungerar som andra. Arbetskamrater, vänner och släktingar blir gravida utan problem. Bebisar och mammor med barnvagnar finns plötsligt överallt. Samtalen på jobbet handlar ofta om barn och man får ofta frågor om det inte är dags att skaffa barn snart... Man ler och svarar inte än men inom sig känner man sig ensam och hjärtat värker av sorg...

Jag kan ibland känna skuld. Kanske är det ett fel hos mig som gör att vi inte kan få barn så lätt. Kommer min partner vilja leva med mig ändå? Mina föräldrar pratar om barnbarn men jag kanske kan inte ge dem några... Jag känner mig misslyckad och okvinnlig.

Jag blir lätt arg. Tyvärr riktas min ilska ibland åt fel håll. Det jag är arg över är min kropp, som inte fungerar som den ska. Jag kan bli arg på min partner som inte verkar känna på samma sätt som jag när det gäller ofrivillig barnlöshet. Jag blir arg på vårdpersonal som jag kan tycka vara opersonliga och nonchalanta ibland, fastän jag vet att de gör allt de kan för att hjälpa oss. Jag blir arg för att våra möjligheter att få barn begränsas av vår ekonomi. Ett privatförsök kostar 25 000 och kanske behöver vi fler försök. Jag blir arg för att allt tar så lång tid- min behandling måste vänta för att det är semestertider eller för att det är ett års kö.
Jag blir arg eftersom barnlösheten tar så mycket kraft ifrån mig- kraft från att vara en trevlig vän, en kärleksfull partner, en energisk arbetskamrat...
Jag blir arg när jag ser unga gravida kvinnor som kedjeröker eller hör om en kompis som just gjort sin andra abort för att hon struntat i att skydda sig än en gång.
Jag känner mig arg när jag möter andra människors syn på vår barnlöshet. Alla verkar ha enkla lösningar. Alla verkar säga för mycket och veta för lite.

Jag känner mig ledsen. Jag har alltid trott att jag skulle bli mamma och nu känns framtiden så osäker. Vilken mening har mitt liv om jag inte kan få barn och fostra dem? Vänner med barn umgås gärna med andra föräldrar och det gör mig ledsen att vi inte känner oss lika eftertraktade.
Jag gråter mycket och kan samtidigt känna skuld för att jag gör det. Men jag känner allt som händer i min kropp och varje mens blir det månatliga bekräftandet på vårt misslyckande, varje månad känner jag en sorg.

Min barnlöshet påverkar förhållandet till andra. Du kan hjälpa mig på följande sätt:


Fråga mycket i stället för att bara att bara ge goda råd. Jämför oss inte med andra människor som haft svårt att få barn men som fick ett barn så fort de adopterat- alla fall är unika och de hade kanske inte det medicinska problem som vi har.
Om du vill låta mig berätta, så ta verkligen tid till det. Det är känsliga privata saker som jag avslöjar och det känns bra att veta att du inte måste rusa iväg inom tio minuter

Respektera mina åsikter. Du kanske inte alltid håller med mig men du måste lita på att vi gått igenom alla alternativ och övervägt alla möjligheter innan vi fattat beslut. Ifrågasätt inte våra beslut utan stötta oss i stället.

Om du känner dig lite obekväm och är rädd för att säga fel saker så berätta det för mig. Fråga hur mycket jag vill prata om barnlösheten och få mig att känna att jag kan ta upp det när jag behöver ditt stöd.

Försök vara taktfull. Ibland kanske jag kan skämta om vår barnlöshet men det innebär inte att det känns roligt om andra gör det. Förenkla inte våra upplevelser genom att skämta om att vi kan få låna dina jobbiga ungar.

Skaffa dig information. Är du en nära vän eller familjemedlem kan du söka information på tex internet eller på biblioteket. Det känns bättre om du baserar dina frågor och påståenden på fakta och inte på okunskap. Tips om att jag ska slappna av för att få barn är inte tex inte så bra för någon barnlös och allra minst för en som kanske inte har någon passage i äggledarna.

Var tålmodig. Jag kanske fortfarande är deppig och ledsen om två år. Allt tar tid och min sorg blir inte mindre utan tvärtom. Jag hoppas att du låter mig ha alla mina olika känslor, även positiva sådana.

Dela din styrka med mig. Mitt självförtroende har fått sig en törn och jag bli glad när du säger att jag är duktig som klarar av allt.
Ta mig med på en trevlig shoppingtur eller en kul lunchdate så att jag kan glömma våra strävanden ibland.

Tack för att du vill försöka förstå! :-)

Anmäl
2008-02-08 09:28 #1 av: Smila

Hittade en vacker film pånätet, se den gärna om ni vill, men glöm inte att sätta på ljudet

http://www.tearsandhope.com/emptyarms_video.html

Anmäl
2008-02-08 10:53 #2 av: Believer

jättefin film.

Anmäl
2008-02-08 12:59 #3 av: lisette

fast när inte de anhöriga vet om vad som pågår, så är det ju svårt för dem att hålla snattran.

hur känns det då när jag tex kommer hem till dig med loke? är det jobbigt?

Anmäl
2008-03-07 16:25 #4 av: Smila

Lisette det är inte jobbigt att träffa dig och loke.

Men när anhöriga vet vad som pågår så behöver man inte deras "goda" råd 

Anmäl
2008-03-07 21:48 #5 av: Elisabeth-J

Tack för din fina och känslosamma berättelse!

Anmäl
2008-03-08 13:04 #6 av: CBA

Åh, jag blir alldeles tårögd när jag läser det du skriver!

Det måste vara en otrolig pers för dig och du ÄR fruktansvärt duktig som orkar och som klarar av detta!!

Varje gång jag går in här på barn.ifokus så hoppas jag på att få läsa något nytt om era försök, med förhoppning om att det skall stå glädjande nyheter.

Även fast jag inte känner dig så skulle jag bli så otroligt glad för din skull när (inte om) det en vacker dag går att läsa goda nyheter!

Du är en stark tjej och det är beundransvärt!

Hade jag kännt dig hade jag absolut tagit med dig på både bio, hänsynslös shopping och fika för att skingra tankarna :o)

Anmäl
2008-03-08 14:32 #7 av: Smila

#6 tack va du är söt =0) Ibland undrar jag faktiskt hur jag fixar detta...jag tyckte jag hade det jobbigt innan, med min nackskada och min muskelsjukdom.....men nu....åhhh ibland finner jag inte ord för hur jobbigt saker är. Men ofta är faktiskt mitt humör förvåntatsvärt bra. Jag har fortfarande hoppet kvar, utan det hade jag inte orkat.

Du vet lite vem jag är.........nyfiken ?? 

Anmäl
2008-03-09 19:23 #8 av: CBA

#7 Ja nu vart jag ju GALET nyfiken och hjärncellerna får jobba för fullt för att klura ut vem du är :oD

Do tell...pleace *blink blink*
Du kan skicka via PM *blinkar ännu lite till*

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.